Efter Lars Norén

Bild: Lars Norén

[210127]  

(1944-2021)

Man skulle kunna säga, att Lars Norén levde som ett öppet sår, en människa som inte kunde annat än låta sig genomlysas av tiden, vara i tiden, vara tiden för att till sist överleva den och i någon mån övervinna den. I en essä om karaktären av hans nya dramatik från 1985 (i danska Information och norska Samtiden) citerade jag franska filosofen Simone Weil i Tyngden och nåden från 1951:

Att älska sanningen betyder att uthärda tomheten och därmed ta till godo döden. Sanningen är på dödens sida. ”

De inre skador författaren drogs med och utsatte för ständig bearbetning stammade från början ur samhällskroppens minsta enhet, familjen, för att sedan låta perspektivet vidgas till ’allting’, så att han för att komma vidare till sist var tvungen att närma sig det för honom avskyvärdaste av allt: det brutala politiska tänkandet och det samhälleliga våldet. I förhållande till båda dessa teman bestod hans insats i att upplösa den enskildes identitet, för att låta ’allt speglas i allt’, skildra rörelsen i varje mänskligt samspel, i utvecklingen som sådan, vilket visade sig ge hisnande resultat. Längre från det traditionella ’borgerliga’ dramat kunde man knappast komma.

Han mötte spott och spe för båda. Hans familjedramer beskylldes för ett återvändande till traditionella teaterformer, hans rannsakan av de kriminella sinnena i pjäsen 7:3 renderade honom anklagelser för att sympatisera med det han satt under lupp, man trodde knappt att det var sant. Endast den mellanliggande Personkrets 3:1 fann nåd i åskådares och bedömmares ögon, den var trots allt för hjärtskärande för att kunna hållas på avstånd. Jag såg den tillsammans med skådespelerskan Inga Edwards på Backa Teater i Göteborg och vi gick därifrån alldeles vimmelkantiga. Allt traditionellt krafs var som bortblåst: inga sceonografier eller förtänkta placeringar att tala om, bara skådespelarnas påträngande närvaro i fri gestaltning – däri låg Lars Noréns regi-geni i denna ’föreställning’, liksom i hans personliga i närvaro i det bakomliggande arbetet. Min son regisserades av honom i en uppsättning av Kaj Munk på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och beskrev betydelsen av hans arbete i den säkra viljan han lade i dagen, riktningen, något han också nämnde i förhållande till den alldeles för tidigt bortgångne Henrik Sartou.

Men även Lars Noréns bortgång känns påfallande ’för tidig’ genom coronans förbannelse. Han stod mitt i en våldsam undersökning av tidens ’vara’ genom sina dagböcker. Hans vilja att undersöka, förstå, förändra var gränslös och utan varje fanatism insåg han nödvändigheten av inse allt detta, inte minst vikten av förståelse för att åstadkomma förändring, förstå, även dem vi i viss mening avskyr. Det gör att man kommer att minnas Lars Norén, inte bara som en av våra stora författare utan även som en av våra riktigt stora människor.

Inga Edwards sade en gång om Thorsten Flinck, som hon spelade tillsammans med i Strindbergs Fadren, att hon inte visste någon som var så mycket människa som han.

Det samma kunde sägas om Lars Norén.

Han blev den människan just genom förmågan att gå på djupet i sin egen erfarenhetsvärld för att våga steget att förlora sig själv, ’avskapa’ sig själv som det heter hos Weil, befria sig från sitt ego, utsätta sig för största möjliga fara – i form av publiken, läsaren och varför inte tiden, vilket till sist kommit att ge honom evigt liv.

Jag har den sobra affischen från föreställningen på Det Kongelige inramad på väggen, dess titel var Ordet.

▪ Kjerstin Norén

Foto av Lars Norén: Michiel Hendryckx  (2007)

(det råder inget släktskap mellan författaren och författaren)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: