(1944-2021)

Man skulle kunna säga, att Lars Norén levde som ett öppet sår, en människa som inte kunde annat än låta sig genomlysas av tiden, vara i tiden, vara tiden för att till sist överleva den och i någon mån övervinna den. I en essä om karaktären av hans nya dramatik från 1985 (i danska Information och norska Samtiden) citerade jag franska filosofen Simone Weil i Tyngden och nåden från 1951: Läs mer

Mitt i mitt skrivande om det dagsaktuella utbudet av levande konst i Göteborg (med senare publicering) chockeras jag av nyheten att ännu en gigant i det svenska kulturlivet just avlidit, Lars Norén. Det känns oerhört motvilligt att ta till sig. Vartåt ska vi nu söka oss, vi som idogt hängivit oss åt denne mans oerhörd förmåga att bottna i det mänskliga psykets labyrinter? Läs mer