En stark och egen röst

[210128] Det är så gruvligt mörkt och kallt. Men det är också kryddat med svart humor och mjuka detaljer i denna rasande begåvade romandebut.
Marieke Lucas Rijneveld föddes i Nederländerna 1991, hen debuterade med en diktsamling 2015. Tre år senare publicerades Obehaget om kvällarna, som nu föreligger i fint fångad översättning av Olov Hyllienmark för Tranan. Romanen fick 2020 det prestigfyllda Booker International Prize.

Det känns tydligt att Rijneveld har erfarenhet av liknande uppväxtmiljöer, det vore nog svårt att fantisera ihop allt vi får ta del av i denna lantliga och hårda kalvinistiska värld där Bibelns och faderns ord väger ytterligt tungt. Fyra barn har blivit tre efter äldste sonens död genom drunkning. Sorgen förändrar allas tillvaro i grunden, fadern klarar hjälpligt av sina sysslor med mjölkkor och höns, medan modern närmast blir djupfryst.

Jas är vår berättare, hon är tio år och mellansyskon till en några år äldre bror och en några år yngre syster. Det hela utspelar sig år 2000, men det kalvinistiskt religiösa, och att de lever på en bondgård, gör att det stundvis känns som mycket äldre tider. Det förekommer till och med ”husförhör”, något vi i Sverige slutade med någon gång mot slutet av artonhundratalet. Å andra sidan kanske det existerar i frikyrkosammanhang även här och nu, vad vet jag.

Inför julen skall en kanin slaktas ”… och jag bad till Gud att han väl snälla kunde låta bli att ta min kanin och ta min bror Matthies istället, ´Amen´.” Och så går han och drunknar.

Sorgen över brodern är obegriplig för dem alla, Jas fantiserar ständigt om att allt är ett misstag, att han skall komma tillbaka vilken dag som helst. Och det är svårt att inte tänka på Joan Didions kända sorgebok Ett år av magiskt tänkande. Barnen lever också i en stark oro att också föräldrarna skall dö ifrån dem. Modern är så långt inne i sorgen att hon inte längre äter, när de väger henne blir det för jobbigt för Jas att bli medveten om moderns allt tunnare kropp. Så hon plockar sonika ut batterierna ur vågen.

Jag försöker hitta en besläktad röst till den i romanen. Ibland förställer jag mig en ung Sture Dahlström, eller kanske ser och tänker Jas lite som Miira från Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Trots allt det mörka, äckliga och sorgkantade känns Jas/Rijnevelds språk och blick på världen fräsch och oanfrätt.

Det känns nästan lite märkligt att det fungerar med den naiva barnrösten uttryckt med den vuxne författarens mer avancerade ord och meningar, men det gör det. Med en perfekt tonträff. Allting är väldigt levande beskrivet; miljöer, detaljer, tankar och känslor, möjligen är det något sämre ställt med en del karaktärer som tecknas med lite färre streck.
I grunden handlar det till stor del om att hitta sig själv, som vanligt är i barn- och ungdomsskildringar. Syskonen prövar sin sexualitet, uttrycker sina aggressioner och sitt hat, testar och utmanar gränserna. Längtar och sörjer.

Det vimlar av läckra och udda metaforer, av högst personliga tankar och idéer, jag skulle kunna citera hur många ställen som helst. Bara ett exempel, i skolan läser de om Förintelsen

”Jag ser framför mig bilderna av judarna som ligger staplade på varandra som lövbiffar, tyskarna som står med rakade skallar på ett lastbilsflak – de påminde om de plockade rumporna på fars värphöns, de är också blekskära med mörk stubb, och har en hönsbesättning väl börjat hacka på varandra blir ingen förskonad.”

Det kan dock emellanåt kännas som att författaren staplar de udda och profilstarka händelserna och tankegångarna på varandra, det är det enda lilla jag kan komma på av mindre positiv art.
Rijneveld väjer inte för mörka eller aggressiva tankar och känslor, inte för morbida eller groteska handlingar och övergrepp. Alla känslor får och existerar sida vid sida i en absolut ocensurerad text, som på samma gång är underligt lockande att läsa.

Systrarna planerar allt ihärdigare att lämna gården, eller rent av göra slut på sig. De längtar till ”den andra sidan”, vilket innebär att gå över bron och in till staden den fördärvliga. Det var den som lockade äldste sonen från gården, och se hur det gick.
Korna får klöv- och mulsjukan, modern hoppar i protest för något ner från en stol och bryter foten. Dessa och andra ”olyckor” tolkas som förebud, som hemsökelser, och när de blir tvungna att avliva korna verkar allt vara på mot undergången, inte olikt den som skildras i Béla Tarrs sista film Turinhästen. Allting stängs av och falnar, till slut blir det bara svart.

Den drastiska, desperata svarta humorn firar triumfer boken igenom. Fadern nämner vid ett tillfälle att grannkvinnan kan ”snattra öronen av en”, och Jas

”Jag får en bild framför mig av hur far och Lien i granngården står mittemot varandra på poldervägen och att fars öron plötsligt trillar av huvudet som höstlöv, att vi måste sätta tillbaka dem med limstift, fast egentligen skulle jag hellre lägga dem i en sammetsklädd ask och varje kväll viska såväl de vackraste som de hemskaste ord i dem, sen fort lägga på locket och skaka asken ordentligt för att vara säker på att de tränger in i hörselgångarna: jag har så många ord, men det känns som om allt färre lyckas ta sig ut, samtidigt som mitt bibliska ordförråd snart sprängs i fogarna.”

 

▪ Stefan Hagberg

Författarfoto – ett självporträtt 

Marieke Lucas Rijneveld
Obehaget om kvällarna
övers. Olov Hyllienmark
Bokförlaget Tranan

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: