Memoarer från ett svenskt musikliv

[210217] Kjell Andersson har skrivit en bok om sitt liv inom skivbranschen. I fyrtio år var han producent och artist- & repertoarman på skivbolaget EMI utan att kunna spela något instrument eller sjunga. Men en livslång kärlek till musiken inleddes i uppväxten med pop- och rockplattor som han köpte och lyssnade på.

Titeln på boken är hämtad från en låt med Eldkvarn som han samarbetade med genom åren. Andra svenska artister som han producerat är bl a Per Gessle & Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Roxette, Mauro Scocco, Wilmer X, Totta, Rebecka Törnqvist, Lisa Ekdahl, Svante Thuresson, Sven-Ingvars, Mikael Wiehe, Magnus Lindberg, Basse Wickman, Kajsa Grytt, Eva Dahlgren och – Ulf Lundell.

Den sistnämnda är den artist som legat närmast hans hjärta och som han var med om att upptäcka på 70-talet och sedan samarbeta med under många år, ända tills deras vänskap skar sig. Mer om det senare.

Kjell Andersson föddes 1952 och växte upp i Södertälje med en ensamstående mamma. Hans barndom var svår. Han var tjock och blev mobbad i skolan för det. Fetman har följt honom genom åren, liksom ”den svarta hunden” som Churchill kallade depressionen för. För Kjells del har det även yttrat sig i ett häftigt humör, en baksida av ”hunden” och många har blivit rädda för hans vrede och det har legat honom i fatet. Något han är medveten om.

Den här boken är lika mycket memoarer som spegel över en tidsepok som numera har tagit slut. 570 sidor sprängfyllda av minnen; artister och deras musik samt influenser från förr och nu, liksom beskrivningar av känslor och tillkortakommanden för egen del, samt musikbranschens utveckling som han inte gillar, men även ljusa upplevelser. Få personer har nog träffat och blivit nära vän med pop- och rockstjärnor som Kjell Andersson. De flesta har han kommit överens med men i sin roll som A & R har han stått skivbolagets lojalitet närmast och därför velat få artisterna med sig på hans idéer.

Vilket inte alltid har lyckats.

Sven-Bertil Taube lär ha sagt om honom ”ett slags geni”, andra sa att han var ”en jobbig jävel, men han hade bra idéer”.
Kjell Anderssons tonår var struliga med alkohol och hasch. Men musiken fanns som en form av balans till det. Han jobbade på en skivaffär i Stockholm och kom via den i kontakt med musikbranschen och fick jobbet som assistent till grammofonproducenten (som det hette då) Bengt Palmers på EMI, skivbolaget.

Utifrån det sattes allting igång.

Boken är dedicerad till Viktor och Bodil. Den förstnämnde är bonusbarnet han fick efter en relation med hans mamma. Bodil är inte Viktors mamma, utan poeten Bodil Malmsten som han var förlovad med i åtta år. Han benämner tonårssonen V i boken och förklarar för honom hur hans liv varit och hur musikbranschen fungerar. V är själv mycket musikintresserad.
Kjell Andersson har inga egna biologiska barn men V är som en son för honom, skriver han.

Mot slutet av 1974 när Kjell jobbat en månad på EMI kom kollegan Björne Boström in med en demo som lämnats in i receptionen. Kuvertet innehöll två rullband med nitton låtar, en serieteckning, maskinskrivna sångtexter, följebrev och svartvita bildkollage. Som avsändare stod: Ulf Lundell, Blekingegatan 11. Kjell lyssnade och gillar det han hör, men inte allt. Det är främst låten ”Bente” som blir nyckeln till det övriga materialet.

Men dåvarande VD:n för EMI var tveksam.

”Det här är ju MNV-musik, säger han”

MNW står för Musiknätet Vaxholm där Lundell blivit refuserad. Men som Kjell skriver:

”EMI utan Boströms inflytande, och i andra hand mitt eget, hade aldrig varit intresserad av Ulf Lundells musik. Han hade fått söka sig längs andra vägar.”

Disponent Sölsnaes på EMI kom till Boströms undsättning och godkände inspelningsbudgeten.

”Jag önskar att alla en gång i livet får uppleva känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Samtidigt som känslan…hade ett högt pris: efter mina framgångsår 1978–1994, då det mesta gick min väg, kom den utbrända perioden.”

Framgångsåren var en tid när Kjell kom i kontakt med många människor: artister, musiker, tekniker, producenter, fotografer. Men som han skriver: ”Ändå finns det ingen glädje i att berätta om de här åren. Det är ensamma år, utanför arbetet har jag inget liv alls.”

Jag är lite tveksam till Kjell Anderssons minne vad gäller årtal i vissa fall, han minns nog lite fel där. Som att Ulf Lundell tar ut royaltyförskott och köper hus i Åre i början av 1976, såvitt jag vet så var det året efter eller till och med två år senare.
Men 1978 fick han i alla fall veta att han hade en halvsyster som modern adopterade bort vid födseln 1956. Kjell och systern Ann-Charlott träffas första gången i Göteborg för att se Bob Dylan på Scandinavium sommaren 1978. Kjells mamma föder sammanlagt sex barn med olika män som fäder. Sin egen pappa ser Kjell bara en gång som hastigast när han var liten och lär aldrig känna honom. Styvpappor får han men kommer dåligt överens med de flesta.

I kursiverade stycken i boken får vi livaktiga berättelser om hans barndom och om ungdomens musikupplevelser. Helt klart har han alltid varit en pop- och rockmusiknörd och haft det rätta jobbet för en sådan. Men hans liv utanför det har varit jobbigt. Först som sjuttonåring fick han förklaringen till varför hans mamma hatade hans biologiska pappa så mycket. Pappan hade våldtagit henne efter en dans och gjort henne med barn. Kjells morfar anmälde honom för våldtäkt och fadern blev dömd till ett år och fem månaders fängelse på Långholmen.

Att få veta att man kommit till världen via ett sånt trauma är så klart inte roligt vilket Kjell Andersson uttrycker i boken.

Konflikten med Ulf Lundell började i liten skala redan under inspelningen av LP:n ”Kär och Galen” 1982. Men blev än värre under nästa platta ”Den vassa eggen”. För att förstå det känsliga i ämnet bör man veta att de två hade stått varann väldigt nära ända sedan Ulfs LP ”Nådens år” 1978. Som för övrigt Kjell anser vara hans bästa. Ulf Lundell bjöd upp Kjell till Åre över jul 1978 när han och frun Barbro och de två äldsta barnen bodde där. De umgicks och Ulf och Kjell var ute på krogrundor tillsammans ibland i Stockholm och de var kompisar. Men det var under inspelningen av ”Den vassa eggen” i Köpenhamn i mars 1985 som det krackelerade på allvar.

”Lundell är berusad och arg, han provocerar mig, han vet på vilka knappar han ska trycka, ingenting jag säger är intressant, alla mina idéer är dåliga och allt jag tycker är fel.”

Till saken hör att Lundell uttryckt i ett brev till Kjell, som han sedan skrev att han inte ville Kjell skulle läsa, att han inte ville ha Kjell och Lasse Lindbom med som producenter på ”Den vassa eggen”. Kjell hade ändå läst det och det kan nog ha gjort att misstänksamheten från honom mot Lundell börjat gro.

”Ulf och jag kretsar om varandra som hög- och lågtryck … Han säger åt mig att följa med till rummet där ölautomaten står, han vill prata rensa luften. Där och då är vi nära att slåss. Lundell är full, han har druckit hela dagen, någonting han innan den här inspelningen aldrig gjorde i studion. Jag är arg och laddad efter att ha blivit ignorerad. Jag minns inte vad vi säger, men jag lämnar studion, går ut i Köpenhamnsnatten och är övertygad om att mitt liv just tog en vändning.”

”Min roll som producent till den artist jag älskar över allt annat är över. Till och med anställningen på EMI är borta. När kvällens händelser når Stockholm har jag inte någon framtid på företaget.”

Men visst hade Kjell Andersson det. Men relationen till Ulf Lundell skulle aldrig bli samma som den varit. De försökte samarbeta lite senare på ett par inspelningar men Ulf Lundell slutade att titta Kjell Andersson i ögonen, skriver han.

Kokainet kom in i bilden på 80-talet i musikerkretsar vilket Kjell Andersson uttrycker ogillande över. Vid Ulf Lundells tv-sända spelning på Johanneshovs isstadion nyårsafton 1985 hade Café Opera tagit över backstageområdet och det var champagne och kokain i mängder där.

”Den svenska marknaden är allt, den är min värld, det är den jag förstår” skriver Kjell Andersson men han kan musik från andra länder också. England och USA främst, men även mer udda musikländer. Han får genom jobbet resa till England men även till New York och USA. Trots att han är flygrädd.

Kjell Andersson och Bodil reste till Irland på semester. De tog tåg ner till Europa och färja över engelska kanalen.
Evangeline 1988 är det sista Lundellalbum som Kjell och Lasse Lindbom producerar ihop med Ulf Lundell. Vänskapen mellan Kjell och Ulf ebbade ut.

Eldkvarn är ett annat band som Kjell Andersson håller högt och Plura en vän han har i behåll. Plura har skrivit förordet till boken här och han prisar Kjell. Wilmer X och dess sångare och låtskrivare Nisse Hellberg finns omskriven som en kreativ kraft. Liksom Magnus Lindberg och Magnus Johansson. För att inte tala om Marie Fredriksson som han beundrar.

Sammanställningen av hyllningsplattan ”Den flygande holländaren” där andra EMI-artister tolkar Cornelis låtar är en skapelse han är mycket nöjd med. En guldplatta blev det av den, och juryns specialpris på Grammisgalan gick till Kjell Andersson.

Bodil Malmsten och Kjell Andersson flyttade ifrån varandra 1995. ”Jag är tillbaka i mitt vakuum; tillbaka till de ensamma rummen” skriver han. Samtidigt sker en omvälvning inom musikbranschen, skivförsäljningarna går ner, streamingsajter kommer till och kommersiella radiostationer spelar inte den musik som EMI gett ut under Kjells tid där. 2013 upphör EMI, splittras. Varumärket och delar av den internationella repertoaren går till Universal, delar av personalen och den svenska katalogen går till Warner.

”Jag steg på tåget 1974 och kom in i musikvärlden när den var i uppgång…Idag sätter musikvärlden hoppet om en framtid till digital strömning. Artistens inkomst blir försumbar, symbolisk, om du inte har tillgång till världsmarknaden.”

”Varför grep inte regeringen in när krisen blev tydlig och sänkte momsen på skivor? Varför måste en CD säljas med 25 procents moms när en bok beläggs med endast 6 procent?”

”När jag stiger av tåget är musiken ännu levande och stark, men musikvärlden runt den går under: skivbolag, skivaffärer, studior, artister, musiker och tekniker kan inte längre leva av sitt arbete. De fysiska skivorna blir reklam för artistens spelningar, som påkostade visitkort eller annonser.”

På sista sidan i denna fascinerande bok står: ”Bodil Malmsten dör i sitt hem eftermiddagen den 5 februari 2016. Barbro Zackrisson Lundell går samma väg i mars året efter. Magnus Lindberg följer dem den 26 februari 2019.”

▪ Leif Wilehag

fotot: Kjell Andersson och Ulf Lundell Ridge Farm Studio, Surrey, England, april 1980. Foto Toni Ottosson (här beskuret)

Kjell Andersson

Ingen går hel ur det här
– mitt liv i den svenska musiken

Albert Bonniers förlag 2021

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: