Alla människor är på låtsas
– låtsas att du är någon annan!

[210720] Det finns inte bara en orsak till att nya Netflix-serien Young Royals har en sådan tvingande attraktionskraft. För det första utgår den från det kungliga ämnet, vilket är en säker säljare som tillsammans med gaytemat mångdubblar sitt investeringsvärde. Men det handlar också om tre unga mäns demonstrativa ensamhet: Simon för att han är gay och blott ’extern’ elev på snobbinternatet Hillerska, August för att han är adlig men samtidigt fattig och faderslös och slutligen Wilhelm för att han hastigt men allt annat än lustigt blivit kronprins efter den äldre broderns död i en bilolycka.

Det är emellertid inte sensationerna som bär serien utan den förfinade väv av nerver och känslomässig intelligens som utvecklas i skildringen av ett antal unga människor utan verkliga livserfarenheter ännu, där deras inbördes osäkerhet förstärker och förvirrar deras komplicerade existensvillkor som på ett beundransvärt sätt presenteras som likvärdiga, hur olika de än kan synas vara. Det gäller även de unga flickor som lever i deras krets, alla är osäkra, alla sårar varandra utan att egentligen mena något illa. Men illa blir det, trots det.

För nyblivne kronprins Wilhelm är den nya rollen samtidigt förenad med hans erotiska debut i form av en passionerad dragning till Simon ur radikalt annorlunda bakgrund än han själv. Det intima spelet mellan de två, präglat av Edvin Rydings blyga anletsdrag och Omar Rudbergs öppna utstrålning, är skickligt och precist fångat från båda håll, djupt betagande att följa och, som man förstår, oemotståndligt för de två. Vilket i sin tur gör dem oemotståndliga för oss. Deras spel är inte ’utbildningsförstört’ om man kan uttrycka det på det viset, utan bärs av en oskuld som fördjupar karaktärerna utan att överdriva dem, vilket är storartat. Mot deras hemlighetsfulla gemenskap står Malte Gårdingers hjälplöse överkänsligt spelade August, som förtvivlat söker utnyttja en skröplig maktställning på skolan han gjort till sitt hem för att återvinna den adliga prestige och självsäkerhet han förlorat genom faderns självmord.

Där står de och darrar, alla tre.

Man undgår inte att reflektera exemplen ur verkligheten: när prins Carl Philip i sin ungdom utsågs till gay-ikon utan spår av egen förskyllan, eller det danska kungahusets allmänt erkända men aldrig publikt omtalade bisexuella verklighet i prins Henriks och drottning Margrethes framgångsrika äktenskap och inte minst prins Daniels och prinsessan Sofias anpassning till kungliga åtaganden som de utför i diskret perfektion, utan vare sig skandaler eller självpromovering.

Skulle det kloka föräldraskap kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia manifesterat även kunnat inkorporera en könsöverskridande verklighet å sina barns vägnar? Det håller jag för högst troligt. Upplysning och frigjordhet har kommit därhän, att förutsättningarna för ett bevarat kungahus också förutsätter möjligheten till personlig lycka för var enskild individ. Det är inte minst välkomnandet av Mette Marit, trots ett minst sagt omtumlande förflutet, i Norge ett exempel på. Få kungliga äktenskap torde framstå stabilare än hennes och kronprins Haakons. Nyktert betraktat är det ju rena helvetet att föreställa sig dömd till den typ av förutbestämdhet som en kunglig tillhörighet innebär, vilket gör förmågan att övervinna dess begränsning av den naturliga valfriheten till något av en bragd.

Det är det som är den springande punkten för Netflix-serien, något som gör den betydelsefull långt utöver sitt exklusiva ämne. Den nödvändiga balansen mellan intimitet och fasad i de identitetstider vi lever, med influencers och kändisar av de mest skilda slag som postulerade men falska förutsättningar för ett framgångsrikt liv.

– Det är ingen som tycker om mig, när jag är mig själv, säger Simons lillasyster Sara i en hjärtskärande kommentar.

Wilhelms storebror Erik insåg och mästrade fasadens betydelse, men hur nye kronprinsens framtid kommer att gestalta sig får vi vänta ett par år med att få veta, i en eventuell säsong 2!  Efter att ha trotsat påbudet att hålla sina känslor för Simon dolda för offentligheten genomför han genom sitt återvändande till slottet tills vidare det klassiska valet att sätta plikten framför lyckan – eller kommer han fatta ett helt annat beslut, som kommer att leda till en explosion genom nätverken och koderna, som möjligen ligger i serieskaparnas vision om framtiden? Orden och tonerna från Elias Sahlins suggestion i sången ’Revolution’ som ledsagar avslutningen kunde tyda på det, liksom Edvin Rydings koncentrerade sidoblick i slutbilden, samma blick som i den första presentationen av honom, en person i stram inre samling, beslutsamhet och intensivt växande viljestyrka.

Tills vidare kan vi njuta ett utstuderat och skickligt förvaltat spel mellan alla medverkande, med Ryding, Rudberg och Gårdinger i centrum. Det är en ung skådespelarkonst bortom alla poser, som man inte kan bli annat än lycklig över och som de kommer få stor glädje av i framtiden. Det är också en regissörsseger. Nämnas skall även Pernilla Augusts skickliga markering av drottningens roll, som genom ett par snabba och eleganta penseldrag med all önskvärd tydlighet visar hur och varför den institutionella makten, i det här fallet kungahusets, måste framträda så obönhörlig och grym. Ansvaret som vilar på rektor Ingela Olssons axlar är inte heller att förakta. Den ena skådespelartriumfen efter den andra, där en strimma mänsklighet också skiner igenom i en sällsynt rik skildring av människor som i olika avseenden skiljer sig från mängden.

För inte så länge sedan skrev jag här i alba en reflektion över några ynglingars öde under titeln Unga män som bär kärleken i förbindelse med tre produktioner från Sverige och England: Vår tid är nu, Normala människor och Kärlek och anarki. Young Royals fortsätter och fullföljer den inre skildring av manligt psyke de påbörjade och gör det med den äran. Ett ytterst värdefullt komplement till senare års kvinnomilitans, som ibland hotat ta andan ur varje mänskligt möte. Här tillåts dessa möten i stället att växa – och leva.

Inför arbetet med en kommande bok har jag närmat mig Edward Hoppers måleri som kick för minnesarbetet. Då finner jag en formulering från hans sida som slår huvudet på spiken vad angår karaktären av Young Royals’ konstfullhet, det man med honom kunde kalla dess ’parallella erövring’, när han skriver, att han i sin samtids måleri ofta stöter på intellektuella uppfinningar som inte har något med fantasi och föreställningsförmåga att göra, vilket får dem att framstå som oäkta, sakna intimitet.

Det är ord som kunde överföras till den radikalt annorlunda upplevelsen Young Royals efterlämnar. När serien är slut tycker man att man lämnar ett antal unga människor bakom sig som man lärt känna personligen, men inte i någon nyfiken eller påträngande privat mening och det kan inte betraktas som något annat än ett genombrott vad närvaro och närhet i skådespelarkonsten angår, en prestation.

▪ Kjerstin Norén

Young Royals

av Lisa Ambjörn, Lars Beckung och Camilla Holter

regi: Rojda Sekersöz och Erica Calmyer

Netflix 2021

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: