En förlorad politisk generation?

Bild: Kjerstin Norén

[210805] Kjerstin Norén har tidigare skrivit allt från sakprosa till skönlitteratur, musik och kritik. Nu återkommer hon med en väv av texter omkring alla de olikartade resorna i sitt liv. Möt personen bakom verket.

I Alba.nu recenserar hon sedan 2013 (när hon efterträdde Kajsa Öberg Lindsten) först och främst film, men även teater och litteratur. Svårtyglad är hon definitivt. Hon har ibland varit en utmaning för våra läsare, inte minst när det kommer till frågor om jämställdhet och kvinnliga (läs feministiska) strategier. Hon har skrivit ett flertal böcker, två romaner, litteraturvetenskapliga arbeten, ett mer kulturjournalistiskt orienterat verk, Vi är många, mer än hälften om den italienska feminismen 1979 och hon har gjort tre LP-skivor med svensk och italiensk gammal och nyskriven viskonst.

Hon har sedan återkomsten till Sverige i början av 1990-talet deltagit i uppbyggandet av den ekologiskt orienterade ateljébyn Skärkäll vid Gerlesborgsskolan tio mil norr om Göteborg och lagt grunden för ett undersökande scenkonstnärligt arbete genom Teaterstudio 23 B. Snart kommer hon med en ny bok – Extrem natt.

Jag har en del gemensamt med henne. Vi var studenter i Lund samtidigt, men Kjerstin Norén kom till staden några år tidigare. Själv flyttade jag till Lund efter sommaren 1968 och anslöt mig till fredspolitiska föreningen Pax. Kjerstin Norén var då ordförande i anrika kulturradikala studentföreningen Clarté, som dessa år fått en utpräglad vänsterprofil.

Flera aktioner hade genomförts i stora delar av Västvärlden under våren. Den tyske studentaktivisten Rudi Dutschke överlevde ett mordförsök utfört av en högerextremist. (Han slog sig därefter ner i Danmark där han 1979 avled i sviterna efter attentatet.) Vad hösten skulle föra med sig var oklart. Skulle studentupproren ebba ut eller skulle de se en fortsättning och i så fall vilken? En spänning kan ha legat i luften. Det var dock inget jag registrerade för jag hade fullt upp med att orientera mig i studentvärlden.

Pax arrangerade tidigt på hösten en aktion vid inskrivningen av rekryter till militärmakten. Några av våra medlemmar tog sig in i de lokaler som användes för inskrivningen i Lund. Själv hade jag inga uppgifter den dagen, kanske för att jag var en helt ny medlem. Polisen fick i uppdrag att kasta ut aktivisterna, ännu en stor skara aktivister anslöt sig imponerande snabbt och polisen svarade med att sätta in beriden polis. Kaos följde. Flera personer häktades och åtalades senare för uppvigling. Politiken följde med in i rättssalen. Studentupproret 1968 växte i styrka under hösten.

Tidigare under året startade SDS – Students for a Democratic Society – kampanjer av olika slag. Organiseringen fick efterföljare i övriga västvärlden och även i Lund. Organiseringen var vad man kallar nätverksbaserad. Stormöten var den beslutande nivån. Jag själv vågade aldrig ta till orda på dessa störmöten. Som jag minns det var det främst två kvinnliga studenter som var flitiga talare. En av dem var Kjerstin Norén.

Varför minns jag henne? Vi kände inte varandra. Kanske för att hon bröt den annars självklara manliga dominansen som om den vore en självklarhet. Uppfriskande var det i alla fall och och något som bidrog till att ge SDS i Lund en mer frihetlig framtoning än i andra universitetsstäder. När hon nu kommer ut med boken Extrem natt är det intellektuella klimatet i Lund en självklar utgångspunkt.

– Jag har inte primärt skrivit en bok, utan fört samman texter jag har skrivit genom de senaste trettio åren. En tillbakablick som utvecklar sig till ett kalejdoskop. Jag vill komma åt de personliga och politiska konflikterna i mitt liv. I Lund ingick jag i en grupp som studerade den politiska historien och kom fram till en inställning som kunde kallas antikommunistisk – från vänster. Hur kunde så många intellektuella, uppvuxna under förmånligast tänkbara villkor, låta sig förföras av visioner som förespråkade diktatur – där fanns väl ingen framtid! Det är orsaken till att jag kallar oss en förlorad politisk generation. Det blev också förödande för vår samhälleliga ställning i egenskap av kulturradikaler och det händer att jag omtalar mig själv som tillhörande en ’utdöende ras’.

Kjerstin var doktorand vid institutionen för drama, teater och film. Här strålade många personer samman som senare blev kända namn i kulturlivet och offentligheten.

– Jag gick med i Studentteatern och debuterade tillsammans med Roy Andersson i en revy han skapat och regisserat. Sedan försvann han till Filmskolan. Här lades grunderna för Nationalteatern, som sedan flyttade till Göteborg, liksom musikteatergruppen Oktober, där skådespelaren Henric Holmberg ingick. De erbjöds senare en plattform i Södertälje. Här fanns också Per Lysander, som blev redaktör för Ord&Bild och senare chef för Radioteatern och Göteborgs Stadsteater.

Inom den politiska vänstern fanns hon i samma krets som historikern Håkan Arvidsson. De kom båda från Jönköping och hade under gymnasieåren och under Sydafrikarörelsens antiapartheidarbete haft en mentor i Siwert Öholm, dåvarande ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och fick således en liberal förankring de aldrig övergav. I kretsen fanns också Clas-Göran Green, som senare blev förlagsredaktör för Bra Böcker. Några lockades att fortsätta både studier och forskning vid Roskilde Universitetscenter men Kjerstin fullföljde inte en utlagd akademisk bana. Efter ett tiotal studieår i Europa flyttade hon till Köpenhamn och ingick äktenskap med litteraturvetaren Peter Madsen och fick så småningom en heltidsanställning som teater- och kulturkritiker vid den medarbetarägda dagstidningen från motståndsrörelsens dagar, Information.

Men innan dess hade Kjerstin Norén känt att hon ville utforska den samtida teatertraditionen i Europa. Den vänsterorienterade gruppteatern var inte nog. Det blev långa vistelser i Berlin (Schaubühne am Halleschen Ufer), Paris (Théâtre du Soleil) och Milano (med Dario Fo, där hon också lärde känna folkkulturorienterade Il nuovo Canzoniere Italiano, vilket betydde sångutbildning i voce naturale i Rom för Giovanna Marini och kontakt med den politiska grupperingen kring dagstidningen il manifesto.

– Jag började min resa i Lund. Men en tveksamhet till våra såväl kulturella som politiska grundvalar växte sig starkare. I Italien kom jag i kontakt med både en emanciperad vänster, den så kallade eurokommunismen och den nya och gamla folksången, vilket senare resulterade i min sista LP, Några här, några där, som kom 1981. Då hade jag redan varit med och skapat genombrottsskivan Röda Bönor 1977 och presenterat mina egna sånger på Sånger om Anne-Marie och andra häxor 1979.

Kjerstin ingick i Röda Bönor under första halvan av 1970-talet fram till skivinspelningen 1976. De blev mycket uppskattade och hon skrev merparten av låtarna till första skivan som lade grunden till gruppens fräcka stil, därefter tvingades hon lämna den på grund av interna motsättningar. Under denna tid var den svenska musikrörelsen väldigt stark och vital. Idag är det närmast kultstatus på skivor från den tiden.

Den långa resan i tid och rum slutade med att hon blev soloartist, där inslag av både text, teater och musik kunnat förenas. En debatt i något ämne kan mycket väl sluta med att hon förtydligar ämnet genom en sång. Kanske kan man kalla det en form av multimedia?! Mönstret går igen i skrivandet.

– Jag skriver alltid med sången som utgångspunkt för det uttryck jag vill få fram har jag lagt märke till. Om jag inte längre kunde sjunga skulle det förstumma skrivandet. Det har gjort mig mycket rädd för att drabbas av pandemin med röstproblem till följd. Hur skulle jag alls kunna säga något om jag visste att jag inte längre kunde sjunga?!

▪ Christer Wigerfelt

I augusti kommer Kjerstin Norén ut med boken Extrem natt med undertiteln En bok om det tjugonde århundradet på förlaget Korpen. Det arbetspass för brevsortering på Posten Logistik AB mellan sex på kvällen och sex på morgonen som Kjerstin genomförde under ett antal år i slutet av 1990-talet kallades för ’extremnätter’, därav titeln. Hon fullföljde tjänsten på nybyggda FPT (Fläskebo PaketTerminal) fram till pensionen 2008, ännu ett nattarbete med lyft på mellan fem och tio ton per natt. En skola för livet, i boken omtalad som ett av hennes ’viktigaste universitet’. Det andra var dagstidningen Information, det tredje livet.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: