[211017] Egentligen är det mormoderns onda fe man skulle vilja veta lite mer om, karriärcynismen bakom hennes lansering av sitt skyddslösa barnbarn som hon spådde en framgångsrik karriär i filmvärlden hellre än i den musiker- och teaterbransch han redan var på väg in i och kunnat skapa sig en framtid inom.
I stället blev han rålanserad som internationell boy of beauty bland ett myller av kulturbögar efter sin roll som Tadzio i Viscontis film Döden i Venedig och fick sitt liv i grunden skadeskjutet, varför han slutat som den värnlöse man vi möter i den nu aktuella filmen.
Det säger sig självt att det är en djupt gripande historia, vackert berättad av Kristina Lindström och Kristian Petri. Den förra Kristallen-belönad för dokumentärfilmen Greta i år, den senare tidigare uppmärksammad för sin förmåga att hantera laddade ämnen i filmer som fiktionsdramat Sommaren (1995) eller varför inte Brunnen (2005) en resa i Spanien i Orson Welles’ fotspår.
Att söka berömmelse utan sakkunskap är inte något att leka med. Jag minns när min son ville sluta gymnasiet för att spela gitarr och senare söka in på teaterhögskolan hur jag vägledde honom via lärare som kunde det jag visste skolorna efterfrågade, resor som kunde stärka hans självförtroende och en mängd andra saker. Men ytterst hjälptes han av ett besked till mig så snart han kommit in att, ”jag vill inte ha dig som kollega i det här”, ord som gladde mig mycket eftersom jag förstod vad han menade. Därefter har han varit herre över sitt eget öde och skött sina göranden och låtanden via en manager, inte en morsa.
Det var just den sortens professionalism Björn Andrésen saknade i ett känsligt läge, vilket gjorde honom till ett offer. Exakt hur grova övergreppen sett ut säger filmen inte mycket om, bara att de varit fullt tillräckliga. Bilden av honom som en åldrad, utfattig man talar sitt tydliga språk. Hans liv har kantats av olyckor och katastrofer och utgör möjligen ett nyttigt korrektiv till alla kvinnoöden vi blivit uppmärksamma på under senare år. I verkligheten är det unga manspsyket oändligt mycket känsligare, lättare att skada, Björn Andrésen var dessutom föräldralös. Men han hade en syster som han kunde ty sig till och har i dag en flickvän som står honom bi. Han har fått två barn, varav dotter lever och står fadern nära.
Det är en mycket stilla film, som låter dig vila i ett sorgligt öde som förskönas av en i grund och botten försonlig inställning till det vi kallar öde. Det finns ingen bitterhet i Björn Andrésens sätt att tala om sitt liv, men att det varit mättat med sorg råder det inte tvivel om. Man får ta del av något mycket viktigt omkring hur ömtåligt livet är, något som många gånger hänger på en tråd, det är en stor upplevelse.
