Skakad, men verkligen inte rörd

Daniel Craig som James Bond

[211018] Efter en lång väntan och flera uppskjutna premiärer är Daniel Craig är tillbaka för sista gången som Bond. Den som väntade på något gott fick vänta både länge och förgäves.

Bond har dragit sig tillbaka från agentlivet, men underbart är kort, även när det gäller pensioner. Som av ett ödets ironi är hotet mot världen denna gång en sjukdom (!), dock inte en influensa från Wuhan, utan ett biologiskt vapen som hamnat i fel händer; då är det upp till Bond att rädda världen än en gång.

No Time to Die börjar bra med en högoktanig actionscen, ett utmärkt exempel på hur man bevarar Bond-andan samtidigt som man anpassar filmen efter modern stil och estetik. Därefter måste filmskaparna bytt manusförfattare, för sedan känns det ofta som allt annat än Bond. Billie Eilishs ledmotiv och dess tillhörande musikvideo speglar på ett träffsäkert sätt filmen i sin helhet, i synnerhet vad gäller dess brister. Visuellt känns det som andra Bondfilmer, men låten är sorglig och överdrivet emotionell och dramatisk. På samma sätt blir No Time to Die på tok för dramatisk, och den för Bond typiska glimten i ögat lyser för ofta med sin frånvaro; detta späs på ytterligare av den mörka, kalla färgsättningen. Hans Zimmer gjorde samma fel som Eilish när han komponerade filmmusiken: på samma sätt som Eilishs låt präglas för mycket av hennes egen stil och för lite av Bond så genomsyras filmmusiken för mycket av Zimmers typiska stil och för lite av allas vår favoritagent. Slagverk dominerar i repetitiva rytmer medan blåsinstrument och elgitarr får hålla sig i bakgrunden; musiken får en mer att tänka på Nolans Batman-filmer än på lyxiga bilar, exotiska miljöer och Vodka Martini.

Även skådespelare lider av den stora bristen på Bond-känsla och det stora fokuset på dramatik. Craig blir för emotionell som Bond, Léa Seydouxs ansikte blir plaskblött av tårar vid mer än ett tillfälle, och skurken saknar den serietidningskänsla som fick Dr No och Blofeldt med flera att framstå som ikoniska superskurkar. Dessutom märks det att Woke-kulturen har satt sin politiskt korrekta stämpel på storyn, då ingenting får komma i närheten av att kränka någon grupp på minsta lilla vis; Seydoux må agera romantiskt intresse, men inte på ett sätt som skulle kunna ge henne epitetet ”Bond-brud”.

Daniel Craig gjorde en mycket ojämn om än minnesvärd insats som Bond, och förnyade karaktären mer än någon annan skådespelare. Det må ha varit ett intressant experiment, men man får hoppas att framtida filmer vågar låta bli att förnya mer och istället håller sig till den gamla välbeprövade Bond-formeln.

▪ Martin Ricksand

Film: No time to die

Premiär: 30 September

Längd: 2 h  min

Regissör: Cary Joji Fukunaga

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: