[211027] Den har tidigare rönt framgång på Husets Teater i Köpenhamn och har nu landat på Folkteatern i Göteborg, pjäsen som heter Mitt arbete. Associerar sånär till Min kamp. Och en kamp är det som de två slipade skådespelarna iscensätter i 90 minuter. Suveränt skådespeleri, fantasifull scenografi och spännande regi utifrån en explosiv text kryddad med humor.
”Alla problem kan spåras tillbaka till föräldrautbildningen”, är en tidig replik i föreställningen Mitt Arbete av dansk härkomst som nu slår klorna i publiken på Folkteaterns Lilla scen. Två kvinnor, laddade med ett brett spektrum uttryck, både fysiskt och verbalt, gör suverän tragikomik av alla oanade katastrofer, koncentrerat på en och samma mamma, som kan tänkas följa av att föda barn. Liv Helms regi har genererat ett ypperligt, djärvt och utmanande skådespeleri.
Det hela börjar med en detaljerad återgivning av en födelseprocess, som Anna Lundström med utsökt mimik redogör för i ett tempo som får orden att stundom snubbla fram. Snart har den andra skådespelaren, Nina Haber, lite diskret fyllt scenen med hushållsattiraljer från olika epoker som för att illustrera en nybliven mammas nya roll, det obetalda hemarbetet, och en allt mer frånvarande fader. De två skådespelarn växlar smidigt mellan rollerna som mamman Anna och pappan Axel och lånar röst också till andra inblandade. Avsikten är, heter det, att gå på djupet i en feministisk diskussion om förlossningsdepression och hur vi ser på föräldrarollen. Den rollen låter sig förstås inte betraktas endast ur en synvinkel, men vinner dramatiska poäng på detta katastrofscenario.
Mitt i föreställning ställer sig de två upp och sjunger på melodi Luciasången om mödrars möda med mantrat ”varför vill ingen läsa mammornas böcker?” Säger sig mena, att som mamma förlorar man rätten till fiction. Nåväl, om man samlar allt elände som kan tänkas bli följden av att föda barn så har i alla fall Olga Ravn vunnit framgång både med bok och skådespel. Pjäsen är ju framavlad från en hyllad roman med samma titel. Hela föreställningen är dessutom en skapelse av idel yngre kvinnor. Endast ljussättaren har ett mansnamn.
Det är illa nog, om en och annan känner igen sig i detta skådespel, som kunde ges underrubriker som smärta, skräck, avundsjuka, självmordstankar, gräl, skilsmässohot. Allt medan scenbilden förvandlas till en altarbild, där en avgrenad julgran återuppstår som kors, framför vilket kvinnorna intagit en pietá-position.
Har man lyckats ta sig igenom en eller annan barnafödsel utan att ens hört talas om föräldrautbildning torde man efter denna beskrivning snarast vara tacksam. Trots all information och ny form av kunskaper får den här föreställningen det att framstå som om barnalstrandet och jämställdheten förblir ett omaka par, hur en än försöker kratta manegen. Icke desto mindre är det här en riktigt rolig föreställning med gott om drastiska, överraskande och även tänkvärda repliker och slutsatser. För vad sägs om en reflektion som denna: ”Att föda ett barn är också att föda ett blivande lik”? Gå och se!
