Från satir till parodi

[211222] Två pjäser med hög underhållningshalt löper nu parallellt på Göteborgs Stadsteaters Stora scen respektive Studio. Den ena en dagsaktuell farsartad satir över kommunal förvaltning. Den andra en tveksam uppförstoring av Kristina Lugns poetiska och tragikomiska scenjuvel Idlaflickorna

Det slående med Gertrud Larssons pjäs Vi hade i alla fall tur med ramavtalet är att den träffar mitt i det kommunala skeendet.  Historien cirklar kring Roland, en av en kommuns många småchefer, i det här fallet med upphandlingsansvar för kommunens vattenautomater!

Pjäsen har, enligt intervju i programmet, föregåtts av omsorgsfull research av hur i det här fallet Göteborgs kommun får sina tjänsteandar att upprätta planer för jämställdhet, likabehandling, rekrytering, åtgärd m m  och hur marknadsmässiga upphandlingsdirektiv kan gå på tvärs mot statliga målsättningar. För att inte tala om alla verbala skönskrivningar som ska dölja sitt egentliga syfte, nedskärningar.  Inte fel om föreställningen kan lägga ny energi till diskussioner om den styrningsfilosofi benämnd NPM (New Public Management) som uppstod i spåren av finanskrisen på 1990-talet och utgår från idén att välfärden blir billigare och bättre om den härmar det privata näringslivet. En sådan åtgärd kan till exempel vara att, som här, installera övervakningskameror i hemtjänsten för att dra in på de fysiska besöken.

Spelsättet vittnar, i alla fall i första akten, om god förankring i satiren. Scenerna växlar på sätt som liknar revyformen. I ungefär halvtid sker dock en urspårning som får projektet att haverera.  Fram till dess har jag roligt åt den mer finstilta komiken, där inte minst Marie Dellerskog  är en stor tillgång med sin begåvade gestaltning som huvudkaraktären Rolands trogna och lätt desillusionerade kollega Birgitta. Likaså gör Sylvia Rauan, som Rolands chef Lisbeth, härlig parodi på kvinna i maktposition.

Karaktärerna är utvalda så att Roland (Fredrik Evers) har en hustru Gunilla (Carina M Johansson) och en dotter Lisa (Victoria Dyrstad), förskolerektor respektive skolelev, som båda engagerar sig som aktivister mot kommunala nedskärningar i vård och skola, som de tycker strider mot kommunens marknadsföring av sig själv som en god arbetsgivare. Hotas gör därmed också familjefriden.

I rollen som Roland briljerar Fredrik Evers både verbalt, mimiskt och fysiskt. Sin komikerbegåvning har han visat prov på tidigare. Han tycks ha lika roligt som publiken åt sina anpassningsförsök i den svårbemästrade uppgiften att förnya ramavtalet för kommunens vattenautomater.  (Varför nu en svensk kommun med rikligt av tjänligt vatten i kranarna alls ska behöva upphandla särskilt dricksvatten). Striden står nu mellan ett svenskt och ett kinesiskt företag.

Där får föreställningen slagsida trots att allt görs för att förse den med ny komisk energi genom att låta Hannah Alem Davidsson inträda hjulande på scenen och presentera sig som HR-konsult, vad nu det skulle motsvara. Att hon är en ulv i fårakläder står snart klart allt medan föreställningen havererar under trycket av hårresande affärsmetoder, Västlänkens framfart och slutet på Rolands karriär.

Det är ju inte helt lätt att upprepa en succé. Till samma nivå som Gertrud Larssons förra pjäs på Stadsteatern, Tidningshuset som Gud glömde, når inte denna. Men av reaktionerna jag snappade upp från de många i publiken som tyckts ha haft eller har anställning i någon kommunal verksamhet så var igenkänningsfaktorn stor.

ur Idlaflickorna, foto Ola KjelbyeAtt känna igen Kristina Lugns fenomenala komedi Idlaflickorna i det som nu lever loppan på Stadsteaterns stora scen är inte lätt.  Det är ändå hennes förmåga att leka med orden som räddar Mellika Melouani Melanis  överdimensionerade bearbetning. Den surrealistiska stringensen i dialogen har här degraderats till något farsartat där de mästerligt tillyxade ordväxlingarna riskerar att drunkna i de många sceniska tilltagen och tillskotten.

Om scenografin på Studion varit högst sparsmakad (Roland och hans fru får till exempel sova på madrasser direkt på golvet i ett i övrigt naket rum) så är den desto generösare på stora scenen. Vi ska tänkas förflyttade till en spatiös spa-anläggning vid Gardasjön, som här målas upp med sandstrand fylld av solstolar, artificiell bubbelpool, gymutrustning och palmer, om nu sådana finns i norra Italien.  De ursprungligen två kvinnorna på ”husmorssemester” är här, förutom mängden solstolar belagda av kvinnliga statister, utökade till tre kvinnor, föreställningen igenom iklädda baddräkter.

Kristina Lugns spetsfundiga dialoger är nu alltså utspridda på tre kvinnor, som blir allt mer familjära och visar sig ha det gemensamma att deras män alla har det symbolfyllda namnet Herrman. De lever också i föreställningen att de äkta männen av ren omtanke sänt iväg dem för rekreation. Själva upplever de sig i en ålder då det är lätt att tappa fotfästet genom att inse att både mannen och barnen är ”urvuxna” och de själva inte har något ”nytt liv att sätta på sig” och har drabbats av en lätt surrealistisk identitetsförvirring.

Det som jag 1994 ”med hjärtat i halsgropen” såg Kerstin Tidelius och Gun Jönsson framföra på Stadsteaterns Studio förefaller mig i denna nya kostym en aning nattståndet.  Den surrealistiska beskrivningen av medelålders kvinnors identitetsförvirring, där Lugns repliker har huvudrollen, blir här till en rad snabba scenväxlingar som ger bilden av kvinnor som aningen hämningslöst släpper loss i ett hysteriskt försök att motsvara den lugnska repliken ”Jag ville inte dö, bara bli av med mig själv”.  Trots musikaliskt tillskott av kör, orkester och nyskriven musik så vilar ett löjets skimmer över den här föreställningen, vilket väl knappast varit avsikten.

Med all respekt för konstnärlig frihet kommer man inte ifrån diskussionen om hur långt man får fjärma sig från ursprunget, när det gäller att återskapa sceniska verk. Det gäller framför allt filmkonsten men kan vara relevant också för scenkonsten.  Den som i det här fallet inte har något förhållande till den pjäs som Kristina Lugn skrivit behöver förstås inte bekymra sig över den lugnska själsbrottningen utan bara skratta med i det som förvandlats till tramsig parodi på fördomar förknippade med en charterresa till solen.

▪ Britt Nordberg

Bilderna: överst Fredrik Evers, Hannah Alem Davidson. Foto: Ola Kjelbye
Nedre bilden i förgrunden Caroline Söderström, Anna Bjelkerud, Victoria Olmarker. I bakgrunden körsångare från Mara vokalensemble och Ymna damkör. Foto: Ola Kjelbye

Göteborgs Stadsteater, studion

Pjäs: Vi hade i alla fall tur med ramavtalet av Gertrud Larsson

Regi: Jenny Nörbeck

Scenografi och kostymdesign: Martin Eriksson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljus- o videodesign: Ludde Falk

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Rauan, Hannah Alem Davidson, Victoria Dyrstad

 

Göteborgs Stadsteater, Stora scenen

Pjäs: Idlaflickorna av Kristina Lugn

Bearbetning, regi och kostymdesign: Mellika Melouani Melani

Scenografi och ljusdesign: Bengt Gomér

Koreograf: Ambra Succi

Medverkande: Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Eline Høyer, Christian Brandin m fl

Musiker: Tove Darelid, Malin Almgren, Rebecka Tholerus

Vokalensemblerna Mara och Ymna under ledning av Johanna Thür

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: