En onödig återuppståndelse

matrix Odeon Cinemas Group

[211231] Nästan tjugo år efter att Matrix-trilogin avlutades kommer här en fortsättning på berättelsen. En föga originell sådan.

Thomas Andersson, även känd som Neo, är tillbaka i den av maskiner skapade illusoriska värld kallad Matrix. De minnen han har av kampen mot maskinerna – de händelser som skildrades i originaltrilogin – tror han är resultatet av psykoser. Eftersom han jobbar för ett spelföretag har han använt dessa minnen som grunden för handlingen i de spel han skapat, vilka varit mycket framgångsrika och fått kultstatus. Det finns dock fortfarande människor som kämpar mot maskinerna, och dessa har som mål att återigen frigöra Neo från maskinernas våld.

En filmkritiker ställde sig frågande till vem som var filmens målgrupp. Denna fråga har ett uppenbart svar: fans som har sett den ursprungliga trilogin fler gånger än de kan räkna, som drar långsökta referenser till även de minsta av detaljer i dessa filmer och kan citera manusen utantill. Det är nämligen vad filmskaparna gör i Resurrections: det myllrar av blinkningar, särskilt till första filmen. Inledningsvis antas ett distanserat förhållande till de tidigare filmerna genom ett mycket självmedvetet perspektiv på berättelsen: det diskuteras flitigt vad The Matrix egentligen är – filosofi, kung fu och slow-motion, eller kanske en allegori för transsexualitet? – och hälften av replikerna verkar vara tagna direkt från tidigare filmer. När Neo väl lämnar Matrix (igen) blir berättelsen aningen mer konventionell, men utan den spänning som fanns i originalfilmerna. Dessutom fortsätter filmen bygga i hög grad på att referera till, snarare än att bygga vidare på, tidigare filmer. Där första filmen karaktäriserades av stilbildande och minnesvärda scener kännetecknas den fjärde istället av vilka av dessa scener den refererar till/kopierar. Den låt av Rage Against the Machine som spelades under eftertexterna i första filmen har ersatts av en halvdan cover, för att bara nämna ett exempel. I början väcker dessa referenser en känsla av nostalgi, men efter ett tag byts den känslan ut mot en önskan om att få se om första filmen istället för att fortsätta titta på denna.

Matrix Resurrections saknar även det djup som kännetecknade den första filmen och den ack så underskattade Reloaded (del två i trilogin). Dessa hade djupa diskussioner om frågor som rörde omvärlden – exempelvis relationen mellan det verkliga och det virtuella – men även en genomgående narrativ tematik – huruvida Neo är ”den utvalde”, om han verkligen har fri vilja etc. Resurrections gör ett par tafatta försök, men dessa kommer inte i närheten av tidigare filmers filosofiska resonemang, och är så färgade av regissören/manusförfattaren Lana Wachowskis egna politiska övertygelser att de känns mer som ett slags politiskt ställningstagande gällande transsexualitet, än en inbjudan till reflektion av mer universella, filosofiska spörsmål; ett av få återkommande diskussionsämnen är hur förenklat det är att dela upp saker binärt.

Den som kan sin Matrix utan och innan roas kanske av Resurrections många referenser en stund, men till skillnad från första och andra filmen är detta inget man behöver se om tio gånger, eller ens en.

▪ Martin Ricksand

Foto: Odeon Cinemas Group 

The Matrix Resurrections

Premiär: 22 december 2021

Längd: 2h 28 min

Regissör: Lana Wachowski

Skådespelare: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Jessica Henwick, Christina Ricci, Yahya Abdul-Mateen II, Ellen Hollman, Neil Patrick Harris, Jada Pinkett Smith
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: