[220221] Vore det inte för Jacques-Louis Davids klassiska idolporträtt av sin vän Jean Paul Marat, dödad i badkaret, hade dennes namn troligtvis varit glömt bland de många andra som togs av daga under franska revolutionen. Troligen hade inte Peter Weiss under det politiskt turbulenta 1960-talet fått idén till det drama som nu satts upp på Göteborgs stadsteater. Frågan är hur den tolkningen lyckas landa i dagens politiska förvirring utom att mer roa än oroa.
Det som det polska produktionsgänget med regissören Jan Klata i spetsen har fått till stånd har blivit mycket av situationskomik och visuell konfetti och mindre av en fördjupad diskussion om revolution, demokrati och frihet. Annars väcks gärna stora förväntningar när det kommer impulser från andra kulturer till våra scener. I det här fallet gäller det en regissör som, likt många andra, blivit persona non grata av regeringen i sitt hemland, i detta fall Polen.
Att vi befinner oss i en badinrättning är det ingen tvekan om. Marat mördades ju 13 juli 1993, liggandes i sitt badkar, där han vid tiden tillbringade flera timmar dagligen för att lindra klådan från hudutslag han ådragit sig. Scenen är här dessutom fylld av idel vita badkar på olika avsatser, som återspeglas i taket. Det hela tänks utspela sig den 13 juli 1806 på ett sjukhus för diverse intagna av olika skäl, såväl psykiska som politiska. Nu ska här idkas patientvård medelst teater. Patienterna, som mer eller mindre motvilligt lotsas in på scenen och placeras i var sitt badkar, är utklädda i de mest fantasifulla och färgrika kreationer för sina respektive roller i det teaterspel som ska repeteras och som ska handla om mordet på Marat.
Det handlar alltså om metateater, en pjäs i pjäsen-konstruktion. En av patienterna är tänkt att föreställa markis de Sade, som ska regissera den pjäs han tänks ha skrivit om hur den unga flickan Charlotte Corday från det politiska motståndargänget mördar Marat med en kniv. Så långt är det historia, även om mordet i verkligheten skedde i Marats hem. Redan på den tiden, tänkte sig alltså Peter Weiss, att teater var att rekommendera i vårdsyfte, något som senare också regissörer som Lars Norén och Jan Jönson försökt sig på.
Publiken på den för första gången på länge fullsatta salongen på Göteborgs stadsteater hälsas av kuranstaltens direktör Coulmier (Anna Bjelkerud) med att det gäller att både roa och bilda. Hon utgör en lisa i ett annars lätt förvirrande händelseförlopp.
Kan sägas, att mycket av den mångordiga och rimmade texten har fått stå tillbaka för mim och kroppsspråk. Det dröjer en rejäl stund innan någonting alls uttalas medan patienterna med- eller motvilligt placeras ut i sina badkar under en allt mer laddad tystnad. Koreograferade rörelser av armar, händer och huvuden för tvätt och tandborstning får indikera ett sorts mornande. Till sist förses var och en med en färgglad törnekrona att sätta på huvudet, möjligen för att framstå som en sorts revolutionens martyrer.
Nog kan man tycka att de medverkandes fantasifulla dräkter vida övertrumfar direktiven i Peter Weiss´ scenanvisningar till pjäsen, som ursprungligen är skriven på tyska. Pjäsen innebar hans internationella genombrott och snart sattes upp på teatrar världen över. Den långa titeln blev när den 1965 översattes till svenska: Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, troligen en av världens längsta pjästitlar, som sedermera mest är känd som Marat/Sade eller som här Mordet på Marat.
Jan Klatas uppsättning innehåller en hel del situationskomik, som när Emil Ljungestig i rollen som utropare reptilsnabbt rycker in som sufflör när någon tappat repliken. Han utgör en stor tillgång, liksom också den huvudsakligen nyskrivna musiken med täta inslag av slagverk. De nyskrivna sångtexterna framförs med den äran också av patienterna. Johan Friberg i titelrollen intar med få avbrott den ställning han blivit avporträtterad med, nämligen handen hängande utanför badkarskanten, här dock utan penna. Att den stackars Corday med en kniv gömd i kläderna alls lyckas i sitt uppsåt att sticka den i Marat är ju ett under, eftersom hon ska ha lidit av en sjuka som gör att hon mest ligger och sover. Att det handlar om professionella skådespelare som ska spela noviser i att göra teater bjuder på många tillfällen till komik.
Det som pjäsen väl i grunden är tänkt att handla om tenderar däremot att släntras över med ett sceniskt raljerande som förtar eventuella ansatser att förmedla något särskilt angeläget. Det är framför allt mot slutet som det uppstår ett sammanhängande politiskt samtal mellan Marat och Johan Grys de Sade utan att det riktigt når fram.
Det hela slutar med att alla agerande patienter ligger med ena armen hängande utanför sina respektive badkar. Det finns idéer här som man kan misstänka hämtat inspiration från Shakespeares komedier men som idédrama står uppsättningen sig slätt.
