[220517] Att läraryrket kan vara krävande, är ingen nyhet. I skoltillvaron finns många snubbeltrådar, hål och avgrunder. Det är synnerligen svårt att, dag efter dag, planera och genomföra en passande undervisning för ett trettiotal växande elever, rastlösa och omogna individer som tvingas sitta i samma rum och delta i samma aktivitet samtidigt. Och följaktligen: när det slår fel, blir misslyckande inte diskret och försumbart, utan drabbar många samtidigt och tydligt.
Skräcken inför detta misslyckande gestaltas starkt och suggestivt hos den tjeckisk-judiske författaren Hermann Ungar (1893-1929). Ungar hyllades av samtida centraleuropeiska storheter som Stefan Zweig och Thomas Mann, men har sedan dess fallit glömska. Han var samtida med Kafka, skrev på tyska, tillika av judisk börd och verksam i dåtidens multikulturella Tjeckoslovakien, en statsbildning som uppstått efter första världskriget. Precis som den litteräre mästaren Kafka erbjuds här många tolkningsplan, mest uppenbart pendlar det mellan psykologiska och sociologiska innebörder.
Läsaren möter den svårt ångestridne läraren, Josef Blau. Och i likhet med Josef K i kollegan Kafkas Processen finns här en stigande overklighetskänsla. Josef Blau vantrivsel speglas såväl i klassrummet som i kulturen, allt gestaltat med en intensivt mörk glöd. En litterär expressionism, om det nu behövs en etikett. Redan i romanens första rader sätts tonen:
Han visste att de följde honom med blicken, att minsta svaghet som han visade kunde bli hans undergång. Det här året var han ställd inför arton pojkar. Två och två satt de framför honom i bänkarna och iakttog honom. Han visste att undergången skulle komma.
Ångest inför en ohållbar yrkesroll övergår i paranoida upplevelser av tillvaron som sådan. Josef Blau bor i en mindre stad; han väntar barn tillsammans med Selma, en ung kvinna som han känner en förvriden åtrå inför. Hon är vacker, han är ful. Åtminstone känner han det så.
Arbetet på ett läroverk för välbärgade ynglingar är också ett existentiellt sänke. Själv kommer Josef Blau från blygsamma förhållanden; i mötet med de resursstarka eleverna känner han sig underlägsen. Även inför kollegorna känner han sig liten. Underlägsenhetskänslorna medför ett krampaktigt kontrollbehov, att till varje pris och i varje läge vara beredd på det värsta. Livet utspelar sig en hårsmån från undergången. Klassrummet blir ett slagfält, inte en plats att växa och utvecklas på.
Men är verkligen skolan och lärarrollen det största problemet? Det enkla svaret är nej. Fienden bor inom Josef Blau själv. Överallt tycker han sig vara omgiven av fientliga blickar och illvilliga intentioner, upplevelser som sannolikt har beröringspunkter med dåtidens utbredda antisemitism, även om den judiska identiteten inte är fullt uttalad här.
Här finns mer än så. Josef Blau är en plågad själ, inträngd i en kvävande och skavande tillvaro. Till råga på allt blir Josef Blau besatt av en elev, Karpel, en besatthet som förföljer honom. Karpel tycks vara allt det som Josef Blau inte själv är: en individ med en självklar och expansiv plats i tillvaron.
Vid sidan om Karpel och mer påtagligt, anfäktas Josef Blau av den alkoholiserade onkeln Bobek, en bullrig och självömkande person som tar för sig i hushållet. En objuden gäst, vars svettiga korpulens och påträngande närvaro, skapar en fysisk laddning i texten. Här lösgör sig frågan om vad som är värst – att vara ansatt av inre eller yttre fiender? För Josef Blau är det mesta fientligt. Romanen rymmer flera dramatiska inslag, men huvudkonflikten löper genom Josef Blau själv. Hur ska han hantera sina demoner? Var går gränsen mellan det inbillade och det faktiska? Hur bekämpar man hjärnspöken, utan sjukdomsinsikt?
Berättelsen är inget lyckopiller, men som kvalitativ litteratur plägar göra, lyckas den ändå förmedla en mångbottnad och fascinerande upplevelse av ett liv, en tillvaro som det är skönt att slippa vistas i själv. Här finns starka beröringspunkter med Kafka, men också expressionistiska konstnärer som Egon Schiele, Oskar Kokoschka och Edvard Munch. Översättningen är skickligt utförd av Heidi Havervik och romanen har ett intressant efterord skrivet av litteraturvetaren Sten Wistrand.
Det är synd om människorna. De välkända orden kommer från vår nationalskald August Strindberg. Och nog kan livet stundom vara en jämmerdal som det är svårt att ta sig ur, speciellt för sådana som Josef Blau. Människor som är ständigt ansatta av inre demoner: kval, kriser och katastroftänkande.
