[220901] 102 poeter och översättare på många olika språk visar i denna antologi sitt stöd till det ukrainska folket. En fri dikt är i sig själv ett försvar för det fria ordet, anser utgivarna av den här boken – och alla som skrivit har utgått från den tanken.
”Jag tänker inte på kriget, jag tänker på de döda. Jag tänker inte på bomberna som faller, jag tänker på de lemlästade.” inleder Göran Greider sin dikt.
Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson har i sin ”Ur Ett år med sjutton stavelser” en inledning som lyder: ”ur min radio/strömmar det blod och tårar/små barn gömmer sig/här i våra rum/knackar verkligheten på/dikt är ett vapen”
I en tolkning från tyskan i Volha Hapeyevas dikt står i första raderna: ”sorgens färg är tystnad/den täcker huvudet som en sjal”
En massa associationer väcks utifrån den ukrainska tragedin. Som i Lina Ekdahls ”Specialoperation” där slutet konstaterar: ”det är handen som tar tag i gaffeln/låter gaffeln spetsa ärtan/det heter krig/krig heter det”
Jörgen Lind skriver enbart: ”Första person singularis är lögn” i sin dikt. Vilket öppnar för flera tolkningar, skulle jag tro.
Med perspektiv står det i Peter Mickwitz prosadikt: ”Den 30.11 1939 anföll Ryssland Finland. Gunnar Mickwitz, historiker, 33 år gammal, far till tre barn, hann aldrig bli min farfar. Han steg upp ur en skyttegrav utanför Viborg 18.2 1940 och föll och föll. 24.2 2022 anföll Ryssland Ukraina. En ny geografi med nya namn trädde fram: Kyjiv, Charkiv, Cherson, Mariupol. En urgammal geografi skriven av krig: Charkiv, fyra slag under andra världskriget, hundratusentals döda. Charkiv ligger ett stenkast från Poltava där den så kallade svenska stormaktstiden tog slut 1709.”
Dock faller inte alla diktstycken mig i smaken, en del tycker jag missar målet med sin tankeförknippning eller det blir för luddigt dolt. Men i det stora hela är det skön kreativitet som flödar.
I avslutande kapitlet ”Collage” fäster jag mig vid resonemanget i Johan Öbergs essä ”Hur kan man tänka på Ukraina?” om kunskapsunderskottet i förhållande till Ukraina, både om dess historia men även om dess kultur, som litteratur, musik och vardag – att detta att det är en brist orsakad av århundraden av svåra relationer till de ryska och sovjetiska imperierna, där vi har kommit att acceptera många av Moskvas värderingar och perspektiv på dess kolonier, vasallstater och buffert-stater.
Det gäller inte bara Ukraina, menar Johan Öberg, men det blir särskilt tydligt där på grund av landets storlek och rika historia, dess ekonomiska och geostrategiska betydelse för öst och väst.
”Denna situation beror i hög grad på underskottet på ukrainsk litteratur på svenska. Utan litteratur får ett land som bekant inget ansikte, ingen realitet” skriver Johan Öberg.
Han ställer frågan ”Så hur kommer detta att sluta” mot slutet av essän, och svarar själv att slutet är öppet.
”Det beror också på oss. På vad vi gör här och nu. På hur vi tänker på Ukraina” Och tidigare i texten har han uttryckt förhoppningen att den här boken kan justera optiken i relationen till Ukraina. Förutom att han hoppas på en ukrainsk seger, vad jag förstår.
Och det gör vi väl alla. För vinner Ryssland, som han skriver, skulle det uppmuntra landet till fortsatta provokationer och angrepp mot länder i Europa. Måtte vi slippa det.
I det stora hela är detta en lovande diktbok med ett ädelt syfte. Skriven och utkommen bara ett halvår efter krigets utbrott. Imponerande.
