[221011] White trash, detta gravt nedlåtande epitet på vissa människogrupper blir till Vitt slödder i Carina Rydbergs nya roman, den första sedan 2006. Till synes tydligt självbiografiskt berättar Rydberg om den unga Carina som blir mobbad i skolan och ständigt längtar och drömmer om den stora kärleken, men som innerst inne inte tror hon är den värdig (hon sätter in en kontaktannons för att bli av med oskulden, träffar Graham och blir det också). Hon berättar om sin familj som bor i ett område med mestadels lågutbildade eller arbetslösa människor. Dem som hon senare kommer kalla vitt slödder. Gränserna mellan dessa lågklassade områden och de med högre status är tydlig om än inte utmärkta.
I ”vitt slödder” ingår till en början Carina själv, bland annat genom en hatisk attityd gentemot andra. Där bodde spanjackerna och juggarna och så vidare. Men som utbytesstudent i USA händer någonting med henne, när hon ser och hör familjen hon bor hos och deras omgivning prata nedlåtande om ”de andra”, det vill säga svarta, puertoricaner, asiater. Hon blir medveten om att hon ju själv tillhör dem andra ser ner på
”Det är en märklig känsla att tycka om människor som står för allt man hatar – och som man dessutom skulle bli hatat av, om de bara visste vem man i själva verket var.”
Författaren påstår absolut inte att hon själv var någon ängel. Hon kunde också mobba eller bete sig otrevligt mot sina medmänniskor, och hon hade ju själv rasistiska drag. Hon verkar även ha en viss förmåga att få folk att reagera på henne, det är inte så sällan något som skevar i relationen till andra även längre upp i åren.
Det är vardagligt och talspråkligt skrivet, jag kan inte säga om det är Carina Rydbergs ”vanliga” stil då jag inte läst henne förut, men inget jag direkt tänder på. Men det bränner till när hon kryddar sin historia med händelser eller uttalanden som sticker ut ur det mer konventionella. På resa till Florida med värdfamiljen är det rent av ganska torftigt skrivet, scen läggs till scen nästan som ett barn skulle berättat.
Jag tycker också, trots att det bygger på den egna historien, att det blir väl allmänt hållet, för generellt. Stundvis känns det som att författaren prickar av en lista över uppväxtskildringar; det är familjen och relationen med föräldrar, det är skolan och mobbning och olyckliga förälskelser, det är sex och de första fyllorna. Inte mycket känns särskilt ”unikt” och därför inte alltid så spännande att läsa. Samtidigt är det tråkigt (och osant?) att skriva att en människas liv är ospännande, för det tror jag ju egentligen inte att de är. Så då måste det handla om hur man berättar, vad man väljer att berätta och på vilket sätt.
Men det är självklart viktigt att berätta om och framför allt ur arbetarklassen, om rasismens vidriga tryne, och det gör Carina Rydberg välgörande. Jag kan känna igen mig i den arbetarklassmässigt dåliga självkänslan, och det är jobbigt att ta del av alla dessa fantasier om att vara eller vilja bli ”bättre” än man är eller att bli någon annan. I Rydbergs fall finns där även en viss kaxighet. Hon växlar mellan anpassning och arrogans. Någonstans finns en styrka och den minskar inte direkt när det visar sig att hon är bäst i klassen på att skriva, hon får alltid högsta betyg på sina texter.
Det känns som att Carina Rydberg sveper över smärtpunkterna väl snabbt, stannar inte till och fördjupar. Kanske har det att göra med vad hon skriver i slutet av boken om sin vördnad för folket i Asien ”Man tycker inte så förbannat synd om sig själv.” Men det är väl inte riktigt samma sak att tycka synd om sig och att inte orka/våga/vilja gå närmare in i det som är eller var jobbigt? Lite ”svepande” känns det hursomhelst.
Men det kanske är en överlevnadsstrategi, att inte grotta in sig i allt det negativa och mörka. Rydberg seglade knappast ut i livet på en räkmacka, enligt vad modern berättade borde hon kanske inte ens blivit född. Fadern ville inte ha barn och barnläkaren/morskan förordade abort. Modern gick i slutet av sitt liv in en besvärlig ”personlighetsförändring” och fadern tog sitt liv. På 80-talet hade Carina Rydberg alltför många olyckliga kärlekshistorier, försökte ta sitt liv och sökte till slut psykologhjälp, testade även Prozak. Men det blev inga lyckade psykologmöten, inget funkade så bra som vinet. Det var med vin i kroppen som hon kändes sig lugn och fokuserad, och aldrig berusad
”Inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.”
Hon resonerar om skrivandets makt. I skolan skrev hon som hon ville, sket fullständigt i vad uppgiften gick ut på, men fick alltid högsta betyg. Dock var ju skrivandet bara för vissa
”För det var sant: bara de svaga ägnar sig åt bildkonst, teater, och diverse skriverier. Resten av mänskligheten har annat för sig och behöver inte kompensera sin otillräckliga existens med sådant som för mig var det enda som kunde hålla mig vid liv.”
*
ps.
Uttrycket ”White trash” kommer ursprungligen från USA där folk ur ”socialgrupp 3” eller från ”underklassen” ofta kallas så. Det är människor med lågstatusarbeten, inte sällan boende i så kallade trailer parks. De är fattiga, anses som obildade och hatiska mot det främmande, och framställs ofta som överviktiga, med skral hygien. De är bidragsberoende, röker och dricker mycket, et cetera.
Termen har sitt ursprung i artonhundratalets USA och de svartas benämning på fattiga vita som tog arbete hos slavägande godsägare. Ett kapitel i Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga (1853) har rubriken ”Poor white trash”.
