Balkongdörren står öppen, brisen kyler kinderna och det är gott att andas. En ny arbetsdag nalkas. Vi förtjänar alla lite lugn och ro nu, sinnesfrid, när vi äter gröten, ägget och kaviarmackan.
Vi vill inte ha Ebba Busch bankandes på dörren, med lögner om renstammens överdrivna utbredning. Inte halv sju på morgonen.
– Renarna! ropar hon. Vi måste skjuta av dom! Hon bankar och ban Läs mer 
David Lagercrantz har skrivit en högst personlig bok om sin far, kulturmannen Olof Lagercrantz. Boken heter Intränglingen, men kunde lika gärna ha hetat, ja, Hur kunde du Olof. Meningen ”Hur kunde du”, står två gånger i boken och beskriver väl den känsla David känner efter sin fars svek. Olof gör något som sårar hela familjen, och framför allt sin fru Martina. Hon har alltid stått vid Olofs sida, enligt David. ”Vad har jag gjort” skriver Olof i det manuskript han lämnar efter sig. Boken om smärtan är titeln på detta manuskript som Martina får läsa innan Olof dör, men som läses av David och hans syskon först efter Olofs död. Läs mer
Ramón fick en forskartjänst i Stockholm, det var aldrig tänkt att han skulle stanna, men nu trettio år senare är han spansklärare på ett bildningsförbund. Han har vid flera tillfällen sökt bidrag till en kursresa, och får plötsligt ett godkännande. Läraren har nämligen fått en i hans tycke utmärkt idé; han ska ta med studenterna till sin hemstad Buenos Aires och resa i den store Jorge Luis Borges fotspår. Läs mer
Redan i den prisade debuten, Korparna från 2011, trädde Tomas Bannerhed fram som en mästerlig naturlyriker på prosa för vår tid – men inte bara det. I Norden laddar vi gärna skogars snår och gläntor, sjöars stränder och ruggar, landsbygdens ängar och åkrar och diken och dammiga vägskäl, alla djuren som dväljs där – fiskar, fåglar och kryp, byten och rov – med en alldeles särskild upplevelse av att bara vara; en sällsam frid och självklarhet mitt bland alla ljuden, dofterna och färgerna under vindars och årstiders skiften. Allt detta är Bannerheds element, men han skiljer ut sig genom att mitt i naturen låta ett beckmörker ta plats i människors inre, ett glupande slukhål som obönhörligt kväver själen mitt i all prakt. Tendensen skärptes i uppföljaren Lugnet – alldeles inpå gränsen till det uthärdliga. Och den återkommer på ett helt nytt sätt i den här här fängslande och finstämda romanen om särlingen Einar. Läs mer
Författare, manusförfattare, skådespelare och förläggare är några av Martin Luuks titlar. Luuk har skrivit en självbiografi om åren då han var mellan 16 och 33 år, 1984–2001. Boken utgavs i slutet av förra året och vissa kritiker kallade den roman, andra en självbiografi. Jag vill nog läsa den som en självbiografi, men med vissa förbehåll. Luuk känns ärlig och han blottar sig för läsaren, självklart i den mån han vill. Äkta känns det ofta, då han inte skönmålar sig själv eller sina handlingar. Han problematiserar sin självbild och den människa han vill vara, han för hela tiden en dialog med sig själv om filosofi och hur han ska hantera sig själv och hur han ska bete sig mot sin omgivning. Läs mer
Ette bor med mamma och pappa och lillasyster, det blir ganska snart tydligt att det är pappan som bestämmer det mesta i familjen, det är hans regler som gäller. Men också mamman och farmodern har sina regler, även om de står under faderns. Farmodern är lite småsadistisk gentemot Ette, så man kan ana varifrån pappan fått sitt beteende. Läs mer
Vad är ett namn? hade undertiteln kunnat vara på denna släktkrönika som blir en roman genom inslag av dramatisering. Men i den starka traditionen av ”om detta må ni berätta!” är den här boken först och främst författarens krönika över sin judiska släkts vindlande öden, från Habsburgska väldets östligaste provinser av utfattiga judiska shtetl till den svenska välfärdsstatens 1970-tal. En historia om flykt och om namnbyten och om gränser som flyttar sig. I centrum står Lea, en antisionistisk judinna som förvandlas från fattighjon till arbetarkämpe till polsk säkerhetspolis till utstött paria och slutligen till svensk, sosse och demokrat. Läs mer
Den här romanen avslutar det som Karam själv kallar ”rymdtrilogin”. Denna inleddes med debutromanen Händelsehorisonten från 2018 och fortsatte 2021 med den med rätta hyllade Singulariteten. Titlarna är alla lånade ur astrofysikens terminologi och samtliga böcker präglas av Karams poetiskt laddade prosa, som på något sätt lyckas vara på samma gång mässande och lätt som försvinnande vattenånga. Långa stycken är som sjungna legender eller myter, sorgesånger eller hjälteepos – skillnaden är hårfin. Läs mer
