Per Odensten – Glossarium

1981 läste jag Per Odenstens hyllade debutroman Gheel, sedan har jag av någon anledning inte läst något mer av honom förrän häromåret när jag fick tag i Människoätarens skugga (2015), även den mycket bra. Och nu har jag precis läst hans senaste, Glossarium, som kom förra året. Efter ”Katastrofen” är ingenting sig likt för den trettiosexåriga mamman och läraren Ina, skild sed Läs mer

En förlossningspsykos sedd inifrån

Pooneh Rohi – Hölje
författarporträtt: foto Linda Gren

Mona har blivit rent paranoid, ser hur folk runt omkring konspirerar och pratar om henne. Och inte förstår hon vad det är för barn de lägger på hennes mage, vem mannen är som hon tydligen bor med, i en lägenhet hon inte känner igen. Hon känner inte ens igen sitt eget ansikte i spegeln. Och denna infernaliska trötthet. Läs mer

Berörande men lätt överlastad roman

Josefin Roos – Svartsvala
författarporträtt

Vem är eller blir man utan minne, utan sina minnen? ”Minnena är inte enbart mitt förflutna, utan dem kan jag inte förstå vad som händer och vad som kommer att hända, det finns ingen mening för här och nu, jag har ingen riktig identitet, jag är ingen riktig människa, jag har bara ett presens utan struktur.” Läs mer

Miniporträtt av två konstnärer

Agneta Pleijel – Dubbelporträtt
Agneta Pleijel

De möts vid sex tillfällen, året är 1969 och Agatha Christie skall fylla åttio. Hennes man och dotterson vill att den stora författaren skall porträtteras lagom till födelsedagen. Och de frågar den österrikiske konstnären Oskar Kokoschka, som just befinner sig i England, om han kan tänka sig att måla deckardrottningens porträtt innan han återvänder till Schweiz där han numera bor. Det är premissen för Agneta Pleijels nya roman, Dubbelporträtt, och att de båda till en början ställer sig ovilliga till hela idén. Läs mer

En inte oäven spänningsdebut

Eva Gussarson fotograf: Anna Drvnik

Detta är en debut som benämns spänningsroman och visst är det ett slags drama som utspelas mellan bokens två kvinnor som båda är sårade av sina förflutna. Dock är det tveksamt om begreppet håller hela vägen men försöket i litterär väg är ändå gott. Läs mer

Det är aldrig tråkigt att läsa Lundell

Ulf Lundell – Vardagar 3
författarfoto

I den tredje dagboken på tre år får vi åter möta Ulf Lundells vardag, denna gång under 2019 när det mest omtumlande som hände honom var rattfyllan han gjorde sig skyldig till den 2 april.

Så mycket om det finns dock inte skrivet. Mest det rent faktiska. Och i efterhand en undran om vem som ringde och anmälde, för varför skulle annars polispiketen ha stått där och väntat på honom? Läs mer

Jag måste ändå undra över Rolf

Malin Lindroth – Rolf

”Ensamheten är en varg” skrev jag i en dikt en gång,
”Den slipar sina tänder
mot ensligheten
göder sin farlighet
ur föraktet”
Ja, ensamheten är ett fenomen och tillstånd som fascinerar såväl som skrämmer, och kan vara gravt stigmatiserande för den som drabbas. Det finns en rad olika ensamheter; fysisk, känslomässig, intellektuell, erotisk, existentiell. Och det finns många ensamma i världslitteraturen och då kanske företrädesvis män. Läs mer

Nervig skildring av en skör vardag

Malin Isaksson – Jag är Istanbul
författarporträtt MAlin Isaksson, foto Johanna Arnberg

Malin och Tomas och deras barn Joel och Viggo bor tillfälligt i Istanbul, inte långt från Bosporens svartsmutsiga vatten. Mannen Tomas är filmare som för SVT:s räkning är där för att täcka det oroliga och instabila Mellanösternområdet tillsammans med olika reportrar (tiden är 2015), fru Malin är författare och håller dessutom kurser i kreativt skrivande, just nu på distans. Läs mer

Fragmentariska associationer och ord

Elis Monteverde Burrau – De äter ur din hand, baby
författarfoto, fotograf: Militza Monteverde

Jag inleder med ”EN GIFTIG BRASKLAPP”. För det kan mycket väl tänkas att jag inte räcker till för det här jag har läst. Elis Burrau väger sextioåtta kilo, och trots att jag är cirka tio kilo tyngre väger jag möjligen alldeles för lätt. Han lånar kanske Cindy Shermans identitet, jag lånar antagligen min som skrivare och dricker ungefär två muggar kaffe per dag. Men sällan svart. Det här är en recension. Det här är ingen recension. Men vem fan bryr sig? Läs mer

Att vara fast i sin historia

David Ärlemalm – Lite död runt ögonen
författarfoto fotograf: Gabriel Liljevall

Bodils mamma är död och pappan håller sig numera undan knarket, han anstränger sig verkligen för att fixa vardagen som ensamstående far. Men faror lurar överallt och fallgroparna är många. Suget, tomheten och den ständiga pressen att klara tillvaron är stressande och tär på nerverna. Det är lätt att släppa taget, glida in i gamla rutiner, vanor och beteenden. Bodil behöver sin älskade pappa, därför funkar det. Men när Arto blir av med jobbet börjar det svaja. Läs mer