[221030] Man kan fortfarande inte höra ordet ’Klubben’ uttalas utan att associera till mötesplatsen Forum i Stockholm, en famös fixpunkt för den svenska metoo-rörelsen och just därför är det så sällsynt befriande att möta namnet i ett uppfriskande grabbigt, friskt och spontant reflexivt sammanhang som inte har det minsta med den numera så missbrukade feminismen att göra!
Tre dansare, Toby Kassel, Gustaf Jönsson och Felix Skalberg interagerar på en tom scen så när som på en enstaka stol via gester, intentioner och möten som för ett slags handling framåt. Det är osentimentalt, humoristiskt och framför allt fritt, med vilket underförstås djupt underhållande. Ibland behövs det inte mer för att en mängd associationer väcks till liv som kan komma till användning – när, hur och varför – vad vet man?!
Lite försiktigare går Johan Forsman och Anders Paulin fram i sitt sakta sökande efter betydelsen av Tibro, orten i Västergötland järnvägen passerar genom och de människor som arbetat och verkat där. Kanske lika mållöst som kreatörerna själva, som inom projektet Promise, som kommer att fortgå fram till 2050 och trots allt har målet att skapa ett konstgalleri i Centralföreningens spannmålssilo men utan överdriven eller medvetet artikulerad ambition eller styrning.
Det ger arbetspresentationen en egen gåtfull struktur att kunna beröra, en arbetstid eller en mentalitet att förnimma (Henry David Thoreaus funderingar vid Walden?), även för publiken, men vars resultat låter vänta på sig och efter föreställningen ligger kvar i en fortlöpande förväntan som ger rum för alla slags funderingar, allt från de historiska gestalterna Joel Bengtsson, Axel Holm och Anton Ward (fotografen, banvaktaren och möbelfabrikören) till exotiska tempel som Göbekli Tepe eller dagens IKEA – som visade sig ha en föregångare i Ulferts möbelsnickeri i Tibro! Det är ingen tvekan om att ett sådant galleri kommer se dagens ljus, om så bara i form av en vision hos kreatörerna, en illusion av möjligheter, kanske verkligare än verkligheten själv, i en berättelse ’mellan sanning och lögn’ som det inledningsvis sägs i den nyligen släppta Netflix-serien om Clark Olofsson!
Det är kanske inte så noga med porträttlikheten alla gånger, för vad föreställer egentligen de taggigt spretiga restprodukter Rakel och Tekla Bergman Fröberg ställer ut i Stefan Karlssons Konstrum NU nära biografen Haga och som därefter skall fortsätta sin resa tills de finner ro. Det är snarlikt det mållösa, men allt annat än resultatlösa sökande efter vad som är och varit och vad som måtte komma som Paulin/Forsman använder sig av och här har det tagits ett par rejäla spadtag i källarförråden och på bakgården, grundförutsättningarna för något man inte kan kalla annat än ’varelser’.
Människor i vanlig mening är det inte tal om, men ett figurskapande med tydligt igenkännbara mänskliga drag, vad både hjälplöshet, frågvishet och envishet angår. En ofattbar ansamling energi, där inga skridskor, trasiga sparkstöttingar, haltande stolar eller ett och annat ämbar är för slitna eller icke-chicka för att inte komma till ära och rätt.
Här kunde man gå runt i åtskilliga timmar och studera detaljer, försjunka i tankar och minnen, eller varför inte skratta till då och då över hur vilt den fria fantasin kan komma att materialisera sig i föreställningsvärldarnas alla underfundigheter.
