[221130] En tunn bok landade i min brevlåda, på bara 80 sidor. Den handlar om exkluderande design. Kanske finns det inte så mycket att skriva i detta ämne, eller varför så tunn? Jag drar mig till minnes när Centralen i Stockholm tog bort bänkarna där människor kunde sitta och vänta på nästa tågavgång. Med ett resolut beslut avskaffade man alltså helt enkelt vänthallarna. Frågan är större än så, visar det sig.
För visst finns det väl ändå resenärer som gärna vill sitta ett tag medan de väntar på sitt tåg, fullt förståeligt. Senare skulle vi förstå att här fanns en brytningspunkt mellan två olika perspektiv, mentaliteter och maktstrategiskt tänkande. Att plocka bort bänkarna på Centralen var ett otroligt fumligt sätt att hantera mötet mellan olika personer och samhällsklasser. I en demokrati heter det att alla har samma grundrättigheter. Samtidigt har det vuxit fram en samhällskraft som fått allt större betydelse i våra liv – marknaden. De två krafterna behöver inte betraktas som parallella krafter. Låt oss gå till Centralens motsvarighet i Malmö.
Citytunneln i Malmö invigdes 2010. Tunneln har två underjordiska stationer, Malmö Central och Triangeln – och ansluter till den tredje stationen Hyllie. Bägge har samma typer av bänkar. Vid invigningen var bänkarna hala och svåra att sitta på och lutade så mycket att de var omöjliga att slumra in eller sova på. Knappt ens att sitta på. Efter klagomål rätades bänkarna upp lite. Något hade hänt med de offentliga ytorna, frågan är bara vad. Det var inte någon slump hur bänkarna designades. De skulle förhindra att någon kunde sova på bänkarna. Det var inte vilka personer som helst som skulle förhindras att ta sig en tupplur, utan åtgärden var främst riktad mot det ekonomiskt svaga segmentet av medborgare: tiggare, hemlösa och fattiga. Bänkarna bär på ett tyst budskap om vad vi kan göra med dem – sitta men inte ligga. Vi har fått vad som kan kallas exkluderande design.
Under just 2010-talet byggdes många torg om runtom i landet, bland annat i Norrköping. Finspång och Eskilstuna. Det uttalade målet var ofta att få bort missbrukare och marginaliserade medborgare. Olika tekniker prövades. Där missbrukare samlades prövades hög volym med klassisk musik. Planerarna gillade vad se såg – men möjligen slapp att höra. För ett annat exempel på exkluderande ljud är apparater som sänder ut oljud i en frekvens som bara unga människor sägs kunna höra. Även hörbara men obehagliga ljud har använts för att inte oönskade ungdomar ska uppehålla sig i parkeringsgarage.
Vad gäller vänthallar så är det främst bänkar som är måltavlan för den målinriktade kreativiteten. Andra sätt än det ovan, att förhindra att någon sover på dem, är att placera armstöd mitt på bänkarna för att utesluta möjligheten att ligga ner. En annan möjlighet är att variera höjden på bänkar som placeras i rad. Eller luta dem och göra dem hala. Observera att än så länge finns inga förbudsskyltar mot att sova på dessa soffor, istället kan man fortsätta hålla en inbjudande ton, om det ens behöver ordas om. Medelklassen vet ju ändå att hålla god min. För alla vet. Dessa nya soffor och sittplatser är inte tänkta att bli billiga hotell för samhällets utslagna.
Sociologen och filosofen Zygmunt Bauman (1925–2017) kallade denna uteslutande design för ”negativ övervakning”. Tanken går ut på att designen håller alla oönskade personer borta från vissa platser istället för direkt övervakning. Ett annat sätt att uttrycka detta är att man trycker undan alla som inte är konsumenter. Konsumism har blivit en av samhällets bärande pelare. Inte så att produktion har minskat i betydelse, men mycket av detta har flyttats till låglöneländer. Den etik som förr var nödvändig för produktionssamhället har ersatts av en konsumtionsetik. Konsumenten kan ofta förstå signalerna från exkluderande design och rentav bejaka dem. Eller förbli blind för dess dolda signaler.
Vad kan jag missa av signalerna när jag slår mig ned på en tågstation i Malmö? Fredrik Edin exemplifierar i Exkluderande design med tunnelbanan i Paris. Vad ger dig tillträde till en viss tunnelbanestation? Det är biljetten som öppnar eller stänger vägarna vidare in i transportsystemet Den fysiska utformningen av tunnelbanesystemet med sina ritualer internaliserar utformningen av resandet som något naturligt. Den hemlöse passar dock inte in i detta flöde av tidsangivelser och resvägar. Den hemlöse är varken pendlare eller konsument. Skulle det inte räcka med spärrar eller väktare ser designen till att hen sakta men säkert glider av den luffarsäkra bänken.
Vad gör den lutande bänken med mig, mina åsikter och mina beteenden, undrar Fredrik Edin. Tänker jag på att den är hal, kall och obekväm? Tänker jag på att den uppmuntrar vissa beteenden men hindrar andra? Det är dags att höja blicken från den obekväma bänkens nivå och skaffa ett vidare perspektiv till en mer generell nivå i stadsplanering, för det finns andra samband mellan den lilla bänken och stadsplanering i stort. Visst finns det ett samband mellan hur torg, gator, vägar och centrum planeras utifrån hur design i det lilla formatet planeras. Om projekten med att modifiera bänkar för att förhindra vissa grupper att använda offentliga utrymmen misslyckats, skulle man få svårare att tänka vidare i dessa banor.
Det som började som en isolerad problemställning har nu nått en mer generell nivå. Ur ett större perspektiv handlar det om att kunna kontrollera hela samhällets stadsrum. Huvudtendensen är att privatisering av stadsrummet syftar till att främja de kommersiella ytorna. I förlängningen blir det en kostnadsfråga att utnyttja de tidigare allmänna utrymmena i staden. För hemlösa och missbrukare blir situationen alltmer tillspetsad. Undanträngningens estestik fungerar smidigt och den konsumtionsstarka medelklassen kan fortsätta att leva ett bekvämt liv, med risken att dess synsätt på de exkluderande grupperna på en glidande skala successivt har förändrats, eller rentav förtingligats.
Övervakningskameror introducerades tidigare än exkluderande design, men har samma syfte när det gäller kontroll över stadsrummet. Men de har nackdelen att de inte kan förhindra brott, bara möjlighet att i efterhand avgöra vem som varit brottsling. Idag håller dessa tusentals kameror på att bli överspelade av övervakningsteknologin som alltmer kontrolleras av Facebook och andra sociala medier. Där vi frivilligt låter oss övervakas utan att vi ägnar en tanke åt det.
Våra beteenden i stadsrummet harmonierar alltmer med den ekonomiska rationalitetens kontrollerade estetik. Politiskt finns flera demokratiska aspekter som vi fortfarande ser som viktiga och bärande i samhället. Yttrandefriheten är en sådan aspekt. Samtidigt har ekonomin fått allt större betydelse för vår vardag. Vårt boende präglas allt tydligare av privatekonomin och kanske rentav blir avgörande för vår livsekonomi. Så knyts vi allt starkare till den dominerande marknadsekonomin. Kapitalismen har en inneboende drivkraft att expandera och med den blir det enklare att anamma den rationalitet som representeras av exkluderande design. Detsamma gäller för ståndpunkterna som leder till det alltmer privatiserade stadsrummet.
Zygmunt Bauman blev 92 år gammal, men var in i det sista intresserad av moderna företeelser. Han hävdade att demoniseringen av fattiga har en central funktion i samhället. Ur ett demokratiskt perspektiv är vi alla värda lika mycket, men ur ett ekonomiskt perspektiv skärps skillnaderna i samhället. Exkluderande design kan vid första anblicken tyckas vara av mindre bettydelse. Allvarligare blir det när stora områden av stadsrummet privatiseras i samma anda som exkluderande design. Den naturliga fortsättningen blir att låta arkitekturen i staden verka i samma riktning, parallellt med att klyftorna och segregationen i staden ökar.
