[230210] Efter över femton år i olika former av deltagande i GIFF, GFF – Göteborgs (Internationella) FilmFestival, som publik- och/eller biografvärd, som kritiker eller bara som vanlig biobesökare har jag ett stort förtroende för festivalen: jag vet att den kommer att bli bra. Filmutbudet kommer att vara bra, publiken kommer att vara glad och sprudlande, berusningen filmöverflödet för med sig kommer att stanna kvar i flera veckor framöver…
Det ger ett visst lugn i tillägnandet. Man vet att man inte kan undgå att missa en del nummer, om inte annat så på grund av oundvikliga sammanstötningar i det tättbevuxna schemat, speciellt sedan visningarna On line tillkommit, vilket ger hela landet tillgång till utbudet, liksom det ger trygghet i förhållande till den kvarvarande smittofaran även om restriktionerna nu har upphört. Vill man inte ha covid så vill man inte och årets festival avnjöts för min del mestadels framför dataskärmen hemma i sängen. Vilket var trevligt, men onekligen också gav en känlsa av husarrest.
Mitt biointag under festivalerna har kunnat ligga på upp mot sextio filmer under de tio dagar de varat. Då hinner man bli rejält drogad och det kan inträffa att man kommer i tvivel om man verkligen minns rätt här och var. En av årets bästa filmer, Copenhagen Does Not Exist i regi av Martin Skovbjerg – hur slutade den egentligen? Var det den som avslutade sin svävande osäkerhet i personteckning, berättarstråk och slutlig katastrof, där jag tycker mig minnas att den unge mannen (utsatt för plågsamma dagliga förhör av kvinnans far i den skira lägenheten vid sjöarna mitt i Köpenhamn han inte tillåts lämna) faktiskt förflyttade sig tillsammans med sin älskade till ett bohuslänskt landskap, där hon förgiftade sig med tabletter och han därefter ’begravde’ henne i en sovsäck fylld med sten som han sedan sänkte i havet… eller har jag blandat ihop den med en helt annnan intrig som jag inte heller kan finna reda i?!!!
Det är bara ett exempel, men det jag bär med mig är den icke-linjära berättartekniken i filmen, som sätter den manliga huvudpersonen i samma tvivel som det jag just beskrivit och på samma sätt biter den ena filmen ideligen den andra i svansen genom att liknande utgångspunkter kommer igen i film efter film, för att de ligger i tiden eller helt enkelt för att de är allmänna sinnestillstånd, som är giltiga för många.
Den förvirring som råder i tyska The ordinaries (Sophie Linnenbaum), där filmvärldens egna villkor – ett ideligt brutalt ifrågasättande av hierarkisk verklighet och reell förankring – binds ihop med sökandet efter en försvunnen och efterlängtad fader. Filmen hittar likartat främlingskap och ensamhet i den ryska diktaturens oförsonliga grepp om förhållandet mellan man och hustru i franska Kompromat (Jérôme Salle) och kopplingen mellan konsten och det verkliga livet får därigenom ännu en tydlig kontur.
Och så där kunde man hålla på. Kompromat kommer att kunna ses på repertoaren så småningom, så även marockanska Den blå kaftanen (Maryam Touzani), som tillsammans med en förförisk skildring av hantverket i förbindelse med färdigställandet av ett traditionellt plagg väver en intrikat kärleksförveckling mellan man och hustru och deras unge praktikant, vilken förälskat sig i mannen. Till sist ger hustrun mannen fri på sin dödsbädd med orden: ”Våga älska!”, varefter hon bärs till graven av de båda männen i samma kaftan vars tillkomst bär filmens berättelse, eller narrativ som man numera säger, den om det fullkomliga, det som inte låter sig nöja med något annat än det vackraste, det absolut sköna, det näst intill ouppnåeliga.
Även denna film kommer få svensk distribution, annars försöker man gärna under festivaldagarna undgå de filmer man kan ge sig till tåls med, men allt rår man inte över. Av olika, mer eller mindre goda skäl missar man alltid något, vilket grämer en i efterhand. I år var det ett finskt verk som hanterade alternativa samlevnadsformer, Four little adults (Selma Vilhunen) som gick mig förbi och som tills vidare saknar svensk distribution. Det gör däremot inte fenomenala danska Unruly (Ustyrlig/Okontrollerbar) av Malou Reymann om äldre tiders (skandinaviskt trettiotal) gränslösa grymhet mot olydiga, vitala unga kvinnor, som kunde straffas med inlåsning, tvångsabort och efterföljande sterilisering, värt att tänka över när vi i vårt moderna samhälle kan behöva ta ställning till liknande normer i våra egna invandrarkulturer.
På det här sättet blir deltagandet i en väl genomarbetad och förberedd festival en oändlig bildningsresa i tid och rum, mellan kulturer och utmaningar av de mest skilda slag, mellan nu och då, mellan både drömskt och konkret. Skuggorna från skräckåren i Paris kommer oss åter till mötes i Minnenas Paris (Alice Wincour), som bearbetar terrorattackerna på såväl etablissemanget Bataclan som redaktionen för Charlie Hebdo 2015 och även turkiska Burning Days (Emin Alper) sätter de politiska konflikterna på agendan när en borgmästare dagligen prövas på ett rått och grymt sätt i sin samhällsgärning utan demokratiska grundstrukturer att falla tillbaka på.
Det finns filmer som känns lite onödiga i ett festivalsammanhang, goda filmer som emellertid begränsar sig till att vara oskyldigt filmade fotoalbum av enskilda händelser och berättelser men inte lägger tillräckligt mycket nytt till filmkonstens särprägel och förnyelse för att motivera en festivalplats, men det är undantag. Det mesta är ytterst sevärt och mitt råd är att lägga beslag på en festivalkatalog medan tid är och botanisera vidare för att så småningom hitta fram till filmerna på egen hand, nätstreamade eller biografvisade på den kommande repertoaren. Ni kommer inte bli besvikna och helt säkert överraskade – gång på gång!
