[230220] Albert Camus’ pjäs Caligula hade ett världskrig mellan tillkomsten 1938 och urpremiären 1945 i Paris. Året därpå gjorde Ingmar Bergman debut som teaterregissör med Sverigepremiär på den pjäsen på Göteborgs stadsteater. Ett år efter att krig åter uppstått i Europa uppträder en Caligula nu på samma göteborgsscen. I titelrollen en berömvärd Andrea Edwards, som utför ett rejält kraftprov, balanserande på ett jättelikt klot, likt symbol för den måne som är det enda denne maktgalne kejsare säger sig inte lyckats erövra.
Sinnessjuk eller maktgalen tyrann? Om nu skillnaden finns. Frågan har följt eftermälet av den romerske kejsaren Caligula, sedan han lönnmördades 29 år gammal år 41. Att nobelpristagaren Albert Camus i 1930-talets Europa använde honom för ett filosofiskt resonemang om tyranni, despotism och maktmissbruk och vad frihet egentligen innebär har på goda grunder resulterat i en pjäsklassiker. Först som sist ska sägas att den här uppsättningen bjuder på underhållande, skruvad scenkonst av samma ungerska produktionsgäng som strax innan pandemin satte upp Lukas Bärfuss’ pjäs Vem är Schmitz? på Studion, också den med en sorts könsförvirring.
Nu handlar det om att krydda eviga existentiella frågeställningar med ett tilltal som är både absurt, känslokallt och skräckinjagande, så som den tyranniska makten uppträtt genom historien men där den unge kejsaren Caligula ska ha tagit priset efter sin omvandling från omtyckt ungdom till fruktad despot. Kanske hör den här pjäsen till det som censuren i regissörens hemland Ungern skulle ha förbjudit.
Scenografin är dekorativt överväldigande. Ingen rekvisita som avslöjar något om handlingens tid och rum. Det framstår allt tydligare att det som utspelas likaväl kan associeras till dagsaktuell maktstrategi. Den tyranniska makten kontra friheten, ett förhållande som det här handlar om att reda ut, är ju knappast tidsbestämt, även om karaktärernas namn råkar vara det.
Den stora scenen har smyckats med praktfulla genomsiktliga jalusier av guldglittrande prismor från golv till tak, som kan hissas eller flyttas i sidled efter behov och fås att skifta med avancerad ljusteknik. Kanske kan man föreställa sig att de testamenten som Caligula genom sin skattmästare vill tvinga sina undersåtar att ändra, så att deras arv tillfaller staten i stället för de egna familjemedlemmarna, har blivit till guld att pryda det kejserliga palatset.
Mitt i glittret detta stora guldgula klot, hängande en bit ovanför golvet, varifrån Andrea Edwards’ Caligula demonstrerar sin maktfullkomlighet. Förödmjukelserna, berömmen, dödsdomarna utfärdas med samma känslomässiga lite busiga likgiltighet.
Själv blir jag lite tveksam till dessa könsbyten som allt mer görs i dagens teater. Att låta en kvinna spela Caligula borde å andra sidan inte kräva att också andra roller får byta kön. I alla fall har det här fått som konsekvens att den förnedringsscen, där Camus låter Caligula låna med sig en väns hustru för att ”tillfredsställa ett behov,” som det heter, i den här uppsättningen gjorts till en scen där Caligula i stället förnedrar mannen genom att urinera på honom.
Skådespelaren Hans Brorson, som gestaltar Cesonia, Caligulas älskare, som ersättare för hans hustru Drusilla, troligen också hans syster, som avlidit och som han tydligen är förmögen att sörja, har ett gott grepp om det tragikomiska agerandet. Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig, kallade Helicon I och II, representerar Caligulas närmaste vänner och uppträder som en sorts hovmarsalker, späder på absurditeten genom att avisera sina framträdanden med att jonglera ett par kast med var sin jojo, även om det förvisso är en leksak som kan spåras ända ner till antikens greker och romare.
De manliga skådespelare som axlar patriciernas roller tjänar också som musiker och bildar från början ett litet kapell på scenen, en tradition som denna teater håller fast vid, även om musiken inte precis är i tid med en handling i Rom på 100-talet e kr. Det blir inte minst uppenbart med verk ur nutida populärmusik som Sånt är livet, Sound of Silence m m. Klart att det blir löjeväckande.
Anna Wallander och Marta Andersson-Larsson bidrar i rollerna som Cherea och Scipio, båda ursprungligen unga män. Här är de till makten närstående kvinnor med ett nyansrikt agerande och fina sångröster för det i det nedbantade manuset som sjungs. Sist som först måste ändå tillstås att Andrea Edwards gör ett starkt kalejdoskopiskt porträtt av en ung maktfullkomlig tyrann, som tycks sakna känslor att bedöma vad han/hen nyckfullt och impulsivt utsätter sin omgivning för. Han lyckas dock inte i tid avslöja den sammansvärjning som till slut resulterar i hans död.
Trots vissa tveksamheter måste ändå tillstås att det är levande, underhållande och angelägen teater.
