[230317] Lite som ett detektivarbete, är danskonstnären Ulriqa Fernqvists definition på arbetet med att återskapa en danssolo som dansaren/koreografen Gun Lund skapade för 34 år sedan och som i dagarna tre är ett av tre verk som bjuder på en magisk nypremiär på 3Våningen i Göteborg.
Hur går det då till att återskapa ett dansverk efter så många år och med huvudsakligen nya dansare. Finns det alls något manus? Hur ser i så fall en sådan process ut från en tid när videotekniken inte var särskilt utvecklad? Att det ungefär kan handla om en kombination av lite otydligt bildmaterial, strödda anteckningar och ett fenomenalt minne kom fram vid ett påföljande samtal mellan koreografen Gun Lund och professorn i konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet, Astrid von Rosen.
Gun Lund har med hjälp av några av sina yngre danskollegor ur mängden av dansverk valt ut tre att återuppstå tre kvällar för en jubileumsföreställning med samlingsnamnet ”Gun Lunds koreografiska universum”. Gun Lunds karriär som dansare inleddes redan på 1970-talet och trots sin status som en av pionjärerna av den nutida dansen i Sverige så har hon varit Göteborg trogen och varit drivande i framväxten av scenerna Unga Atalante, 24 kvadrat – Sveriges minsta dansscen och den nuvarande betydligt större 3Våningen med rum också för bildkonst. Här har hon inte minst erbjudit möjlighet för en lång rad yngre frilansande dansare att utvecklas.
Det äldsta verket, Ark till Ark, som ingår i den här nypremiären, gjordes 1985 av den dåvarande dansgruppen Rubicon, som bestod av Gun Lund, Eva Ingemarson och Gunilla Witt och visades bland annat vid en ANC-gala på Göteborgs stadsteater. De som nu framför detta märkliga verk är Gunilla Jansson, Torun Odlöw och Åsa Thegerström. De uppträder, nu som då, med kropparna dolda under stora vita triangelformade dräkter och påminner om det geometriska, arkitektoniska formspråk som en tid särskilt präglade Gun Lunds formspråk. De tre kropparnas stillsamma interaktiva och meditativa rörelsemönster beledsagas och förstärks av Jean Louis Huhtas nyskapade musik.
I ett försök att ge dansen en definition förklarade Gun Lund i samtalet efteråt att det i grunden handlade om att flytta en fot från ett ställe till ett annat. När Ulrika Fernqvist inleder sin danssolo Au point extrême möter vi henne sittande på en stol och fascineras över hur hon får sina fötter att vänslas inbördes så att en fot med extremt högt fotvalv ses omsluta den andra som en omfamning. Hela verket är extremt fysiskt, vittnande om en fulländad fysisk behärskning och kontroll och blir, vare sig hon förflyttar sig liggande eller stående, allt mer ångestladdat, för att avsluta i en fysisk explosion som närmast påminner om ett epilepsianfall.
Det tredje och yngsta verket, Mellanrummet är det enda av dem som samverkar med en scenografi. 3Våningens numera generösa dansscen har till det verket en fond av en rad gamla fönster med en del trasiga rutor, räddade av en tillfällighet för 30 år sedan, undan förgängelsen från ett hus i Göteborg som höll på att rivas. Det är ett mycket mångtydigt verk, där de svartklädda dansarna inleder med att närmast defilera bakom fönsterväggen och ge sken av att vara många fler än de i själva verket är. Detta upprepande av anonymt stillsamt vandrande ger upphov till en rad associationer men är här tänkt att handla om kommunikation. Andra halvan av föreställningen kommer dansarna ut i det ”fria” och kommunicerar genom sina rörelser och ansiktsuttryck till ett musikverk Credo av Jonny Axelsson, slagverk och John Teglgaard Elgitarr. Dansarna som återskapat detta stycke är, förutom en, andra än de som var med i begynnelsen 1992, dvs Luisa Denward, Eva Edlund, Katarina Eriksson, Ingrid Kullberg-Bendz, Maria Mebius och Anna Westberg. Även om dansarna haft frihet att själva tolka de olika verken så har Gun Lund tjänat som någon sorts bollplank. De tre sinsemellan högst olika verken skapar tillsammans en unik föreställning som både andas historia och nutid. Ges också 17 och 18 mars.
