[230710] Det var en rad tillfälligheter som gjorde, att resan till Västanå Teater i Sunne blev av till slut, efter att ett oändligt antal gånger varit planerad, så gott som avgjord. Min goda väninna och Selma Lagerlöfforskaren Birgitta Holm hävdar bestämt att vi sett en föreställning där tillsammans för många år sedan, men jag kan inte dra mig till minnes vilken titel den skulle haft, annat än att den måste varit ’Lagerlöfsk’.
Jyllands Teater Åsens val att i maj 2023 ge Håbets pris till Leif och Inger Stinnerbom, teaterns ledare och regissör samt kostymskapare blev en utlösande faktor, kontakten med deras vänner och kollegor genom en mängd år, Lene Vestergård och hennes man Leif Sinius från Klint Musikteater med centrum i Karise söder om Köpenhamn en annan. Jag fick möjlighet att hoppa, inte på tåget, men väl in i bilen, som genom att vara elektrisk och därför ljudlös möjliggjorde en rad samtal som rekapitulerade nedslag i en gemensamt upplevd teaterhistoria i såväl Sverige som Danmark, vilket gjorde resan och besöket än rikare.
Lene och Leif leder en teaterverksamhet med en mängd beröringspunkter med Västanås ideal och ambitioner, en teater som berättar, skapar historier och skriver historia. Vi pratar om framväxten av En vinteraften i Ufa av Inger Christensen, spelat av gruppen Cisternerne 1985-86 på Husets Teater i Köpenhamn.
Jag tror det är ambitionsnivån som är det som först slår emot en, det enastående bygget av en teaterlada i ett kulturtätt svenskt landskap som från början gjorde Selma Lagerlöf och hennes författarskap till en solid referenspunkt. Hela bygget realiserat och buret av de inkomster arbetet har givit, vilket betytt kontinuerlig publiktillströmning från hela Sverige till något som närmast kan beskrivas som ett kultmål. Även vår föreställning är utsåld till sista plats och innefattade också en strålande måltid i pausen, bestående av hackad renbiff, smörslungad färskpotatis och – vad annars? – lingon! Till detta valde vi att dela en flaska Barolo, då var lyckan också fullkomnad av bröd och skådespel i öm förening.
En annan tillfällighet var att den slanka utgåvan av Goethes Livskälla ur döden sprungen hängde med på färden och att den inte kunde fallit mer passande in i själva föreställningens vibrerande tema placerat mitt i den samiska naturens och kulturens obönhörliga krafter i kampen mellan människor, djur och natur, tätt förbunden med långt senare tankesystem och modernare mytologi(er): på liv och död och förmågan att förlika sig med det man kallar ’ödet’:
Ro är över
alla berg.
Bland alla löven
var du är –
andlöshet.
Fåglarna i skogen har tystnat.
Vänta, lyssna!
Snart vilar du med.
Den samiska berättelsen om avund och girighet, båda kristna dödssynder, som driver urmänniskorna ut ur sin lustgård för att tvingas arbeta i sitt anletes svett utvecklar försoning till sist, så att de återigen kan plocka livsfrukter från träd och ur flod.
Goethe har ord för det också:
Av vad kom vi att födas?
Av kärlek.Hur skulle vi förödas?
Förutan kärlek.Vad hjälper oss att övervinna?
Blott kärlek.
Kan man s’en kärlek finna?
Med kärlek.
Vad gör, vi snart ej gråter?
Blott kärlek.
Vad för oss alltid åter?
Blott kärlek.
Det är viktigt att förstå, att folkkulturen är aldrig nostalgisk och absolut inte exotisk. Den lever av sin förmåga att göra historien närvarande i nuet, så att maktkamperna då skapar djupare förståelse för till exempel ett krig i Europa nu, med konsekvenser för årtionden framöver.
Hur skulle vi annars kunna hantera det?
Och det är här det Stinnerbomska teaterspråket blommar ut, i musikalisk rytm och laboratorieteaterns akrobatik med exakta nedslag i drivande instrumentella uttryck som förvandlar publiken från att vara åskådare till deltagare, som dansar sig genom föreställningen tillsammans med alla dem på scenen.
Jag kommer att tänka på franska Théâtre du Soleil och hur Ariane Mnouchkine fick skådespelarna att formligen myllra upp och ned över scenen i revolutionseposen 1789 och 1793 från början av 1970-talet, också dessa verk placerade i gamla brukslokaler, krutfabrikerna i La Cartoucherie utanför Paris, och till detta intryck bidrar i hög grad Inger Hallström Stinnerboms vitaliserande kostymkonst i samspel med det drama de är med om att gestalta.
Det är en storartad upplevelse som man unnar envar att få ta del av. Du förändras och känner uppfinningsrikedomen växa på ett alldeles överraskande sätt. Känner hur rättmätiga krav, även på dig, förankras i ditt innersta.
Konsten handlar alltid om att komma åt dessa inre stråk, som vi ofta har mycket svårt att identifiera, än mindre tolka till vardags och som därför efterlämnar en oro som kan vara svår att uthärda.
Att uppleva en föreställning som Solens dotter stärker förmågan att identifiera stråken, det tror jag är den största behållningen av ett arbete av den här arten.
