Alla har kanske inte erfarenhet av kärlekssorg, men ”alla” som har det kan nog känna igen sig i Ylva Gripfelts nya diktsamling. Huvudpersonen gråter över att hon gjort slut med en riktig ”pudding”, saknar och sörjer och tycker sig se henne överallt. Eller motsatsen, vill eller är rädd att springa på henne på stan. Hon finns ständigt i tankar och känslor. Läs mer
Läsningen av den här boken började med fin fart och optimism, förväntningarna späddes på av bokens nomineringar till debutantpriser då den kom ut. En uppfriskande, muntert svartsynt ton driver inledningsvis fram berättelsen om den desillusionerade europeiske översättaren Hans i japansk exil, och dennes möte med tysken Weiss, konstvetare och Japanvurmare på tillfälligt besök för att studera vad som omväxlande refereras till som den liggande, vilande, sovande och döende Buddha. Här finns också ett tidigt introducerat kritiskt tema om kulturell assimilering, som drivs fram genom Hans välfunna observationer kring skillnaden mellan den idealiserade bilden av det förfinade, kulturellt högtstående, precisionsteknologiska Japan hos besökande västerlänningar, och den krassa verklighet av kontaktlöshet och vardagsrasism som mött Hans egna tidigare försök att finna sig tillrätta i landet ”som japan”. Läs mer
Det var en rad tillfälligheter som gjorde, att resan till Västanå Teater i Sunne blev av till slut, efter att ett oändligt antal gånger varit planerad, så gott som avgjord. Min goda väninna och Selma Lagerlöfforskaren Birgitta Holm hävdar bestämt att vi sett en föreställning där tillsammans för många år sedan, men jag kan inte dra mig till minnes vilken titel den skulle haft, annat än att den måste varit ’Lagerlöfsk’. Läs mer
Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer
Jag har läst minst elva böcker av Marguerite Duras, sett två av hennes egenregisserade filmer, och den mest kända, regisserad av Alain Resnais, ett mångtal gånger. Men jag måste erkänna att jag kanske aldrig fullt ut kunnat ta åt mig hennes verk, vilket självklart säger något om mig som läsare, men även om hennes undflyende och ”ofärdiga” konstart. Vill man få lite hjälp med att tillägna sig Duras speciella uttryckssätt finns nu en oundgänglig intervjubok, Samtal med Duras, som utkommit på ellerströms i vanlig ordning fläckfritt översatt av Kennet Klemets. Läs mer
Det hela börjar ”Världen är ett utbrett lidande.” Och avslutas tjugofyra sidor senare med följande ord
”Fortsätt. Var inte rädd. Det värsta är redan över. Naturligtvis kommer livet att såra er ännu mer; men ni å er sida har inte så mycket med det att göra. Kom ihåg att ni i grund och botten redan är död. Ni står nu ansikte mot ansikte med evigheten.” Läs mer
Den här diktsamlingen är förmodligen det bredast empatiska jag någonsin läst. Den – poeten – menar att allt och alla ofrånkomligen hör ihop, eftersom vi alla andas samma luft, alla behöver det gemensamma syret för att överleva. Hur kan man då skjuta på varandra, kasta bomber, mörda varandra i dessa ändlösa rader av krig och dödliga konflikter? Hon kan omöjligen förstå hur någon trots allt positivt som händer och finns kan tanka ett krigsskepp och låta det ”glida ur hamn”. Läs mer
