Om barnets utsatthet
Ylva Gripfelt – Det gudomliga tillståndet
Ingenting nytt att berätta …
Efter en föreställning på Västanå Teater i Värmland
Västanå Musik & Teater – Solens dotter. Sägner från Sameland
Det var en rad tillfälligheter som gjorde, att resan till Västanå Teater i Sunne blev av till slut, efter att ett oändligt antal gånger varit planerad, så gott som avgjord. Min goda väninna och Selma Lagerlöfforskaren Birgitta Holm hävdar bestämt att vi sett en föreställning där tillsammans för många år sedan, men jag kan inte dra mig till minnes vilken titel den skulle haft, annat än att den måste varit ’Lagerlöfsk’. Läs mer
Noveller från det östra Tyskland
Clemens Meyer – De tysta satelliterna
Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer
Lite närmare Duras
Leopoldina Palotta della Torre – samtal med Duras
Jag har läst minst elva böcker av Marguerite Duras, sett två av hennes egenregisserade filmer, och den mest kända, regisserad av Alain Resnais, ett mångtal gånger. Men jag måste erkänna att jag kanske aldrig fullt ut kunnat ta åt mig hennes verk, vilket självklart säger något om mig som läsare, men även om hennes undflyende och ”ofärdiga” konstart. Vill man få lite hjälp med att tillägna sig Duras speciella uttryckssätt finns nu en oundgänglig intervjubok, Samtal med Duras, som utkommit på ellerströms i vanlig ordning fläckfritt översatt av Kennet Klemets. Läs mer
En glad bok med mörk grundton
Michel Houellebecq – Hålla sig vid liv
Det hela börjar ”Världen är ett utbrett lidande.” Och avslutas tjugofyra sidor senare med följande ord
”Fortsätt. Var inte rädd. Det värsta är redan över. Naturligtvis kommer livet att såra er ännu mer; men ni å er sida har inte så mycket med det att göra. Kom ihåg att ni i grund och botten redan är död. Ni står nu ansikte mot ansikte med evigheten.” Läs mer
Aktivism eller poesi?
Juliana Spahr – Denna förbindelse mellan alla med lungor
Den här diktsamlingen är förmodligen det bredast empatiska jag någonsin läst. Den – poeten – menar att allt och alla ofrånkomligen hör ihop, eftersom vi alla andas samma luft, alla behöver det gemensamma syret för att överleva. Hur kan man då skjuta på varandra, kasta bomber, mörda varandra i dessa ändlösa rader av krig och dödliga konflikter? Hon kan omöjligen förstå hur någon trots allt positivt som händer och finns kan tanka ett krigsskepp och låta det ”glida ur hamn”. Läs mer