[230728] Man hade, bokstavligt talat, kunnat höra en knappnål falla – så dödstyst var publiken under visningen av Christopher Nolans film Oppenheimer på biografen Roy i Göteborg.
Allvaret slår till från första sekund och noga följer regissören och manuskriptförfattaren Nolan Robert J. Oppenheimers (Cillian Murphy) väg mot sitt öde, ett öde han betalar priset för och som mynnade ut i de förhör under femtiotalet i kommunistskräckens USA som utgör en viktig del av filmens yttre ramverk. Det gör honom till ett skrämmande (?) exempel på, att den mänskliga vetgirigheten inte känner några gränser och inte heller låter sig tyglas, hur högt alarmklockorna än ringer. Det erbjuder också ett rum för maktspelet mellan atomkraftsförespråkaren Lewis Strauss (Robert Downey Jr) och kvantfysikern som ledde arbetet i öknen Los Alamos i New Mexico vi känner som ’Manhattanprojektet’ inom vilket atombomben kom till.
Men man stod också i andra världskrigets slutskede inför ett annat oåterkalleligt faktum: risken för att det skulle bli den tyska krigsmakten som hann före i jakten på vapnet som kunde kosta oss alla livet. Därför hade forskarna egentligen inte något val, kanske inte heller vad angick att faktiskt fälla bomben, två bomber över två japanska städer sedan dess omgivna av kusliga mytiska skimmer, Hiroshima och Nagasaki, när de väl fanns där. Ingen kan svara på, vad konsekvenserna annars skulle blivit och så ironiskt vändes den fredsivrande Oppenheimers insikter till sin motsats: ett evigt krigshot vi därefter haft hängande över oss.
Filmen beskriver mannen bakom erövringen på ett minutiöst sätt, kanske inte som ingående personlighetsskildring, men väl som ett exempel i tiden, en undersökande och romantisk natur som inte heller hade låtit fantasierna omkring ett annorlunda samhällssystem gå sig förbi och som därför stod till angrepp för senare tiders anklagelser för kommunistsympatier. Vilket gjorde att hans liv kom att utforma sig till ett sår i egenskap av såväl missförstådd som misskänd.
När vi ser filmen i dag har kärnvapenhotet åter krupit närmare genom Rysslands svåra krig i Ukraina. När vi, bland annat jag själv, deltog i ’Nordiska kvinnors fredsmarscher till Paris, Moskva och Washington 1981, 82, 83 kände vi knappast någon sådan konkret fara. Då var fokus riktat mot den västerländska utvidgningen av vapenstrategin genom kärnstridsspetsar riktade mot öst och inte minst vårt eget behov av utökad kunskap vad den maktbalans vi var offer för faktiskt bestod av. Marscherna var ur alla tänkbara synvinklar berikande, inte minst i den konkreta kunskap de bibringade omkring avgrunderna av okunskap om två mot varandra stående världsmakter, som vi som enskilda individer naturligtvis inte kunde göra ett dugg åt, än mindre påverka i stunden, men åtminstone skapa oss kunskap om för att förfina argumenten, insikten om den värld vi levde i.
Det behöver knappast sägas, att detta är en mästerlig film, inte minst i sin trollbindande kraft, den enastående koncentration Nolan uppnår i förverkligandet av avgörande ögonblick i mänsklighetens historia och den ofrånkomlighet hennes vetgirighet besitter – som samtidigt känner sin förnuftiga gräns, när det inte lyckas henne att till fullo mästra sin kunskap eller till fullo inse på vilket sätt hennes insiktstörst kan spela henne ett spratt.
För tänk om motsvarande passion, och kapital, i stället lades på att utveckla hennes välfärd och välgång – men den gör inte det och därför pendlar vi som sprattelgubbar mellan fascinationen över månfärder och skräcken över vapenmakter utan att vare sig kunna ingripa eller påverka.
Att lyckas skildra detta på filmduken och nå kärnan i det tvivel som alltid måste ligga till grund för verklig forskning utan att koncentrationen släpper för ett ögonblick, det är varken mer eller mindre än mästerskap, ett mästerskap var och en skall unna sig att ta del av. Också på grund av det myller av stjärnor som befolkar rollistan, Emily Blunt, Matt Demon, Casey Affleck – och vår egen Gustaf Skarsgård!
