[230924] Det blir många trådar och personer att hålla reda på när historien om Mary Shelleys värld ska berättas på Göteborgs stadsteater. Det handlar om tidigt 1800-tal, fri kärlek, barnsängsdöd, självmord, kvinnans frigörelsesträvan men oväntat lite om hennes skrivalster, främst romanen Frankenstein, som gjort henne känd. Desto mer svävar hennes mor, feministikonen Mary Wollstonecrafts ande över föreställningen.
Att det är boken, läsandet och tidens filosofiska och politiska strömningar som intar fokus i denna nyskrivna pjäs illustreras fysiskt av att scenen ramas in av två skyhöga smala välfyllda bokhyllor. Iscensättning och kostymering förefaller i övrigt ytligt sett kunna illustrera den värld som Mary Wollstonecraft Godwin, sedermera gift Shelley, växer upp i, sedan modern avlidit i barnsäng tio dagar efter dotterns födelse. (Detta var ju en tid innan den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis 1847upptäckt renlighetens betydelse för att undvika barnsängsfeber vid förlossning.)
Två för tiden kända manliga författare, Marys far, filosofen William Godwin (Dag Malmberg) och hennes älskare och framtida make, den romantiske poeten Percy Shelley (Alex Jubell) blir nu dottern Marys livsledsagare. Men vi får vänta länge på Lord Byrons inträde på scenen, kanske beroende på att han med framgång spelas av samme Mattias Nordkvist som också uppträder som Marys enda överlevande barn, sonen William, Florrie kallad, som envist försöker få sin mamma att svara på frågor om sin fars död. Den figur som mot slutet träder in på scenen som föreställande Frankensteins monster görs mest till en tragisk krumelur än som den tänkande jättevarelse han lyckats utveckla sig till och som borde kunna sätta dagens AI-debatt i skarp belysning. Var hämtade hon till exempel all den kunskap som den boken bygger på? Nåväl.
Det är en vacker föreställning med inslag av åskljud och rökridåer och framförd av en alltigenom välspelande ensemble, men som åker kronologisk berg- och dalbana, vilket ställer krav på koncentration och förhandskunskaper, Inte av den sort precis som dagens skola lär ut. Mary Shelley porträtteras därför av två skådespelare, som ung av Marta Andersson-Larson och som vuxen av Victoria Olmarker. Det sker med andra ord resor i tid och rum, där avgörande händelser ibland tillåts passera aningen lättvindigt.
Redan från början markerar en stor tavelram runt skådespelaren Carina M Johansson, som ska föreställa Mary Wollstonecraft, vem som egentligen är den intellektuella huvudpersonen i dotterns värld. En stor del av föreställningen utspelar sig sedermera också runt Mary Wollstonecrafts gravsten, som efterhand intar en central position på scenen med undertexten ”Till försvar för kvinnans rättigheter”, som är titeln på hennes kanske mest kända litterära, filosofiska och politiska alster. På den stenen har dottern Mary sitt första kärleksmöte med poeten Percy Shelley, väl karaktäriserad med lekfull humor av Alex Jubell.
Det hela framstår lite som en illustrerad klassiker utan fördjupningar, som också visade sig landa, för mig lite oväntat välvilligt, hos de unga universitetsstuderande som jag hade glädjen att samtala med efter föreställningen och som försäkrade att det finns ett sug efter både levande teater och oväntad kunskap, om än med luckor som kan kräva mer belysning.
