[231024] För ett par veckor sedan var jag i Amsterdam och talade om etiska dilemman och utmaningar i arbetet med antibiotikaresistens i djurhållning och veterinärmedicin på en konferens. ”Från fabrik till gödselstack” var devisen för mitt bidrag, för att framhålla att djurhållningens användning av antibiotika – precis som sjukvårdens – är en del av en större helhet, där även produktionssystemen för läkemedel och mat (och friska djur och människor), och naturmiljön ingår. Varje del både bidrar till utmaningen med resistens – att vår användning och hantering av dessa viktiga mediciner gör dem obrukbara – och utgör löften för att sätta in åtgärder som kan mildra problemet. Alla sådana åtgärder kommer samtidigt ha nackdelar och kostnader – därav behovet att analysera etiken. På konferensen fick jag också chans att förkovra mig i olika slags forskning om hur jordbruk och annan djurhållning kan hantera antibiotikaresistensen bättre. Jag lärde mig då att området utgör en riktig gyllene triangel – på gott och ont.
Först den goda triangeln – där det gyllene står för fantastiska möjligheter att kamma hem stora fördelar både i termer av djurens välmående och ekonomisk avkastning genom att agera effektivt mot djurhållningens antibiotiaresistensproblem. Anledningen är att det bästa sättet att komma åt detta problem, givet att vi alls har en djurhållning, är att ta bort behovet av antibiotika genom att minimera risken för infektioner. Här kan vacciner spela viss roll, men erfarenhet från de nordiska länderna, inte minst Sverige, och Nederländerna (som inspirerats av oss) visar att viktigast av allt är klassiska hygienåtgärder som glömts bort i den industriella köttproduktion som under decennier missbrukat enorma mängder antibiotika. Genom att återinföra sådana – ofta ganska enkla – åtgärder kan antibiotikaanvändningen bli nära noll – vilket visas av till exempel svensk och nederländsk fågelindustri. Men inte bara det – det gynnar förstås djuren själva att slippa utsättas för sjukdomar och få sina immunförsvar sönderslagna av antibiotika. Vad mer är – på grund av åtgärdernas enkelhet och effektivitet har det visat sig att det lönar sig ekonomiskt i termer av minskade läkemedels- och veterinär-kostnader och – faktiskt! – bättre produktion!
Nyligen har EU genomdrivit en hel serie tvingande regleringar om läkemedelsanvändning i djurhållningen som pressar på att djurindustrin inom unionen måste röra sig i denna riktning. Sedan många år är användning av antibiotika i tillväxtsyfte förbjudet, i Sverige ännu längre, men nu förbjuds också förebyggande och s k profylaktisk användning på gruppnivå, alltså att djuren rutinmatas eller duschas med antibiotika så att de infektioner de får inte ska få fäste. Detta är särskilt viktigt som en del i kampen mot resistensen, eftersom sådana här praktiker gör djurens magar till önskemiljöer för de allra mest resistenta bakteriestammarna och de gener som gör dem resistenta. Därifrån kan de sedan spridas ut i miljön och vidare till människor. Likaså införs samma slags krav på rationell användning av antibiotika för behandling av sjuka djur som sedan länge är rutin i svensk och alltmer europeisk sjukvård – veterinärer bör alltid överväga om det är bättre att isolera sjuka djur och vänta på att de självläker, precis som läkaren på vårdcentralen när du kommer och vill ha antibiotika för din halsinfektion. Det tar förstås tid att implementera dessa nya regler, särskilt i länder med den högsta antibiotikaanvändningen i djurhållningen, som Spanien och Polen. Men med tiden kommer djurindustrin i dessa länder pressas att lägga om sin praktik på samma vis som till exempel Nederländerna och Sverige.
En annan aspekt av de nya EU-reglerna är att de också har ett globalt perspektiv. De innehåller nämligen en så kallad tredjelandsklausul, vilket innebär att EU länder är skyldiga att kräva efterlevnad av dessa regler för all import av djur och djurprodukter. Det gäller till exempel den omfattande importen av billigt kött från Sydamerika och av djurprodukter från Asien. Samtidigt ser verkligheten så ut att det är tveksamt om låg- och medelinkomstländer utanför EU kommer vara förmögna att anpassa sig särskilt långt – även om det kan innebära förluster av exportinkomster.
Anledningen är att villkoren för djurhållning, såväl den som sker i form av småbruk (som är mycket vanliga globalt sett) som den mer storskaliga, ser helt annorlunda ut i stora delar av världen än vad de gör för den europeiska. Dels är utsikterna för skärpt lagstiftning i linje med den europeiska inte så realistiska, dels om regelverk skulle förändras i rätt riktning finns stora problem med korruption och regelefterlevnad. Låg- och medelinkomstländer saknar ofta också det slags samhällsinstitutioner som förutsätts av åtgärder mot antibiotikaresistens i rika länder, till exempel centralt koordinerad läkemedelsförskrivning (receptsystem) och samordnat styrd apotekar- och veterinärkår. Men inte bara det.
Redan när det gäller sjukvårdens arbete mot antibiotikaresistens framhålls av Världshälsoorganisationen, WHO, att rekommendationen om minskad antibiotikakonsumtion är mindre rimlig i samhällen med dålig folkhälsa och svaga sjukvårdssystem. I sådana länder är, givet hur villkoren för enskildas hälsa ser ut, snarare ofta problemet brist på (effektiv) antibiotika (och många andra läkemedel). Detta kan överföras till jordbruket men tyvärr då också när det gäller utsikterna att få till den goda gyllene triangel som förefaller vara inom räckhåll i Europa och andra rika länder. När stabil resurstillgång och välordnade samhällsinstitutioner brister framträder i stället en annan gyllene triangel som påminner oss om en av den illegala knarkhanteringens historiska källor, som burit just detta namn. Möjligen kan tredjelandklausulen i de nya EU-reglerna sätta press på några enstaka av dessa stater, men för de allra flesta är i dagsläget detta slags utveckling helt och hållet orealistisk.
Samtidigt finns ljuspunkter. Samhällsvetenskaplig forskning om arbetet mot antibiotikaresistens i djurhållningen i länder i Afrika söder om Saharaöknen eller bortre Asien pekar på att människorna som lever på denna näring mycket väl kan motiveras att av egen kraft ställa om mot en bättre hygien som minskar infektionsrisker drastiskt och även undviker utsläpp av antibiotika i miljön. Vad som krävs är att åtgärderna kan motiveras av saker som engagerar dessa människor i deras verklighet – då kan med lite ansträngning en förändring ske som också kan släppa den rutinmässiga antibiotikaanvändning som kommer ur oron för att djuren ska bli sjuka. När stater inte fungerar är det på gräsrotsnivå som lösningarna visar sig, även om det kräver ett helt annan slags arbete än storpolitiska påtryckningar och handelshinder. Då kan den goda gyllene triangeln med att bekämpa antibiotikaresistens i djurhållningen bli tydlig även i mindre rika länder!
*
Länkar för mer läsning:
WHOs sidor om antibiotikaresistens: https://www.who.int/health-topics/antimicrobial-resistance
Om användningen av antibiotika i europeisk djurhållning: https://www.efsa.europa.eu/en/news/use-antibiotics-animals-decreasing
Förklaring av EUs nya direktiv om läkemedel i djurhållning: https://eur-lex.europa.eu/EN/legal-content/summary/authorisation-import-and-manufacture-of-veterinary-medicines.html
Jordbruksverkets information om hygien och antibiotikaresistens: https://jordbruksverket.se/djur/lantbruksdjur-och-hastar/far-och-getter/sjukdomar-hygienregler-och-antibiotikaresistens
Artikel om hur öppenhet för annorlunda kontexter och tänkesätt kan främja antibiotikaresistensarbetet i låg- och medelinkomstländer: https://mh.bmj.com/content/48/4/e16
