[231220] Förväntningar på böcker är särskilt farliga när de påhejas av omslaget. Här utlovas en spårvagnsåkande Horace Engdahl som för samtal med David Hume’s tidigmoderna filosofiklassiker En avhandling om den mänskliga naturen, avbruten av några essäer inom andra områden. Det läsaren bjuds är dock längre essäer om det bildade och aristokratiska förrevolutionära Frankrike under 1700-talet och dess relation till Sverige, Jean-Jacques Rousseaus paranoida personlighet och synen på lyx genom västerlandets historia, hjälpligt inramade och interfolierade av några funderingar kring lösryckta citat ur Avhandling och andra skrifter av Hume. Den som söker bildning och fördjupning om Hume’s radikala filosofi som fortsätter lämnar avgörande spår i världen vi nu lever i – i vetenskap liksom i samhälle – söker förgäves. Men man lär sig mycket annat mer världsligt om tiderna och platserna Engdahl skriver om.
I ärlighetens namn upprätthålls omslagets förespegling inledningsvis: Horace Engdahl ska åka spårvagn för att lära känna sin nya hemstad Göteborg med Hume’s Avhandling på fickan. Boken skaffade han som ung doktorand och han erkänner sig då ha läst den bara för att söka bekräftelse på sådant han redan bestämt sig för. En förödande inställning för att läsa filosofi med behållning, om än ack alltför vanlig. Han är också öppen med att han egentligen inte läser boken, mera slöbläddrar med slumpvisa nedslag. Det märks. Framställningen av Humes filosofi blandar ytlig förenkling och missförstånd. Men jag intalar mig att inte döma för hårt, att författaren ju inte är filosof själv, att han som så många av sitt skrå läser filosofi som skönlitteratur. Engdahl gör det dock svårt att vidmakthålla den inställningen, när han i anknytning till några banala observationer av medtrafikanterna på spårvagnen kastar ur sig att det hittills inte finns någon sociologi eller filosofi att tala om som behandlar kollektivtrafikåkande. En snabb sökning visar att han har fel på båda punkterna. Det är samma avsnitt av boken där författaren förtjust berättar om en kändisselfie en göteborgsvärsting han inledningsvis fruktat det värsta från tar med honom i just en spårvagn.
Författarens självförhärligande poser förklarar samtidigt varför han plockar det han plockar ur Hume’s Avhandling (det som passar hans syften) liksom hans val av fokus på helt andra saker i bokens huvudparti. Skildringarna av lyxlivet och bildningen och den avspända konversationskulturen i Frankrike som den egocentriske Rousseau inte förmår hantera, är lustfyllda och medryckande och fasligt informativa. Även om den av författaren hyllade ”budoirstämningen” blir en aning tradig under sidorna om hur svenska officerskadetter knullade runt under överinseende av sändebudet Creutz vid bildningsbesök i 1700-talets Frankrike. Diskussionen om lyxens sociala roll och relativitet (lyxens objekt flyttar sig allteftersom de blir tillgängliga för flertalet) är slående. Han har också en viss poäng om sambandet mellan materiellt överflöd och konst i samhällen, men missar märkligt nog att konstens förnyelse som regel äger rum utanför överflödet, i fattiga marginaler som erbjuder billiga lokaler och överkomlig, om än frugal, förplägnad, där avant gardet kan frodas innan det drar till sig mecenaternas blickar.
Mer svårbegripligt är varför Engdahl släpper en kverulantisk stinkbomb om klimatvetenskap på sidan 179. Denna ska vara frukten av att en historisk puritansk antilyxrörelse söker nya förlustelser att rya över, skriver han, och demonstrerar så inte bara oförmåga att skilja på vetenskap och den politk som motiveras av vetenskap (trots att han själv lyfter Humes distinktion mellan är och bör) samt den retorik som politiken föder på sina håll, utan även sin egen brist på kunnande om klimatvetenskapens grunder och historia. Han lyckas bättre när han håller blicken på det han själv älskar och vet något om: vivörlivets utsvävningar och bättre bemedlades bildningsinstitutioner för hundratals år sedan, och då är som sagt läsningen både underhållande och lärorik.
