[240404] Det var öppet för flera alternativa upplösningar av dramat som engagerat så många världen över, kärleksförhållandet mellan kronprinsen och skolpojken, Wilhelm och Simon, som tillsammans låtit en samkönad kärlek komma till uttryck med ett romantiskt sug att jämföra med Borta med vinden och dylika berättelser – ett massmediafenomen av i dag värt en tanke, ingen tvekan om det.
Författarna löste det beundransvärt enkelt och logiskt till slut. Pressen blev för stor för Simon, som efter att ha mött kungaparet när prinsen närmade sig ett möjligt datum för övertagandet av tronen, gav upp förhållandet. Sedan dröjde det inte länge förrän prinsen själv avsade sig kronan för att en gång för alla (?) förena sig med den älskade. Man förstår att dramats mörka kraft, kusin August, mer än gärna skulle ta över ansvaret för kronan och de älskande släpps fria att njuta livet genom egna krafter, önskemål och kommande problem – i fritt fall.
Slutet gott, allting gott? Om man ser till TV-serien som ett kvalificerat dramabygge, absolut. Om man däremot ser till alla de associationer och konsekvenser den väckt – absolut inte!
Under händelseutvecklingens gång har det funnits anledning att iaktta IRL-dramat i det engelska kungahuset, men även vårt eget. Hur stabilt är Victorias och Daniels äktenskap, i hur hög grad talar skvallret om deras trubbel sanning och är de i så fall dugliga nog att representera landet? I vilken utsträckning intresserar vi oss för detta skvaller? Hur stark är svenska folkets lojalitet med en monarki som visserligen framstår som relativt populär men kanske i första hand för att den är att föredra framför politikerstyrda presidentval, där det nutida mediainflytandet får en annan typ av genomslag och inte nödvändigtvis av demokratisk art. Den mediala extra-verkligheten kunde i så fall få alldeles för central betydelse.
Kraven på de enskilda individer som skall leva upp till dessa representativa roller de inte valts, men fötts in i, är oerhörda, snudd på omänskliga.
Det råder å andra sidan ingen tvekan om, att det är det homoerotiska temat som haft den starkaste attraktionskraften i Royals genom sin nakna kärleksskildring. Det har haft en kittlande effekt som öppnat samtalet i länder där samkönade förhållanden är brottsliga och därför särskilt smärtsamma men även i vår egen toleranta omgivning vidgat synen på kärlekens gränslösa möjligheter och mångfald av ansikten.
Samtidigt är det något som spetsar till dramats storyline, genom att varje tronarvinge förväntas föra uppdraget vidare till nästa generation, vilket gör anspråk på förhållanden man förstår som ’gängse’. Sverige hade visserligen en homosexuell kung i Gustaf V, vilket den gången föranledde skandalösa och väldokumenterade undersökningar från inte minst författaren Vilhelm Moberg sida, men avslöjandena fick inga stora konsekvenser. Kungahuset förstod att försvara sig med stora omkostnader för alla inblandade – men det är, som man brukar säga, en ’helt annan historia’ och skvallret stannade ännu en gång vid just – skvallret. En del av vår verkliga historia dock, där vi i förhållande till en underhållningsserie har att ta ställning till det aktuella och fiktiva nuet och deras ömsesidiga betydelse i en vidare mening.
Då är det kanske inte först och främst parallellerna till de verkliga kungaförhållandena som är det mest pikanta (t ex det faktum att samtliga tre svenska kungabarn har ’gift ner sig’, dvs äktat fullständigt oadligt vanligt folk) utan parallellerna som kan dras mellan fiktionens strålglans som omedelbart flyttat över till dem som agerar i fiktionen, alltså spelarna, som förlänats internationell kändisstatus med det obekväma frihetsberövande i offentlighetens ljus som omedelbart följer av en sådan. Vilket i realiteten är allt annat än eftersträvansvärt och under inga omständigheter frihetsskapande. Det faktum att mobiltelefonerna spelar en lika central roll för det inbördes umgänget i historien som faktiska möten människorna emellan pekar på den virala verklighetens betydelse för bristen på personlig integritet vi numera erfar och med den friheten att röra sig som man vill, göra det man vill. I internetverkligheten kommer ingen undan, finner inga gömställen längre.
På det sättet tar de olika perspektiven oavbrutet varandra i handen genom och tack vare serien, vilket bidragit till dess attraktionskraft och dokumentära parallellvärde. Återstår de enskilda insatserna i bärande roller, där ett genomskinligt men precist skådespeleri, ett riktigt finlir måste man säga, satt sin prägel på berättandet och etablerat ett antal nya stjärnor, först och främst på den manliga sidan genom Edvin Ryding, Omar Rudberg och Malte Gårdinger i rollerna som Wilhelm, Simon och August. Även Nils Wetterholms Vincent och Samuel Astors Nils bör nämnas. De kvinnliga karaktärerna/aktörerna har hamnat som något av kulisser i sammanhanget genom att sättas i vänteposition utan egen dådkraft och deras aktiva roll i händelseutvecklingen har reducerats till föga smickrande intrigmakerier eller rentav fjäsk. Att i seriens slutscen antyda en snarlik förälskelse mellan systern Sara och väninnan Felice är inget trovärdigt förslag. Ingenting i den tidigare historien motiverar en sådan relation, tvärtom har deras aktioner uteslutande ägt rum i förhållande till det motsatta könet, att mot slutet antyda något annat blir inte bara kokett, det riskerar spä ut huvudtemat, som är och förblir relationen mellan Wilhelm och Simon och den roll August har och tar sig i förhållande till deras exklusiva öde.
Det existerar lite för många störningsmoment för att göra Young Royals till ett verkligt stort TV-drama. Simons troskyldiga för att inte säga naiva attityd till mediala konsekvenser av hans olika handlingar och aktioner känns också lite svårsmälta, men vi har ändå inviterats till ett drama som givit oss och de medverkande något att gå vidare med och reflektera över tillsammans med alla de grubblerier som berörts ovan.
Uttråkade har vi inte varit, intagna utan tvekan.
