[240425] Den ryska litteraturens geniförklarade poesiförnyare och enfant terrible, Vladimir Majakovskij, gick både med och mot den bolsjevikiska revolutionen. Blev hyllad och kritiserad, men vad skulle han ha varit utan Lili och Osip Brik? Han levde i ett slags ménage à trois med det äkta paret, i den nya tidens frihetssträvan. I futurismens anda bejakade de allt nytt, teknik och maskiner, och ville hiva det gamla och konservativa över bord. Även den klassiska ryska litteraturens stora namn.
Debuterande Malin Hasselblad låter Lili Brik (1891–1978) berätta utifrån sin vy och sina erfarenheter. Det är turbulenta tider, det är världskrig och Ryssland går mot oktoberrevolutionen 1917. Majakovskij blev hennes älskare och hon hans musa, mannen Osip hans nära vän och förläggare. Lili hade absoluta frihetskrav, även sexuella sådan, och det gifta paret skrev kontrakt på de regler som skulle gälla. Full frihet att träffa andra var en av de viktigaste punkterna. Men olikt Simone de Beauvoir/Jean-Paul Sartre eller svenskdanska paret Maria Wine och Artur Lundkvist var det här i första hand kvinnan som tog för sig sexuellt. Osip sas inte ha de behoven, och blev därför heller inte svartsjuk. Men när han väl träffade en kvinna var det plötsligt inte lika självklart med jämställdheten.
Makarna Brik var inte enbart författare och förläggare, de startade också en litterär tidskrift och förde en välbesökt konstnärlig ”salong”. Lili var dessutom filmregissör, översättare, skulptör och skådespelare, något som inte kommer fram lika tydligt här.
Malin Hasselblad arbetar själv med kommunikation inom Försvarsindustrin, och har varit fascinerad av Briks och Majakovskijs relation sedan de egna tonåren. Hon har skrivit ett riktigt imponerande och ambitiöst debutverk. Romanen är en ”dröm om Lili Brik”, men vilar på två sidor källmaterial. Det känns att författaren gjort grundlig research, men sedan skrivit utan att det blivit till en redovisningstyngd berättelse. Tonen och stämningarna sitter där direkt; vi är i Petrograd 1915 (staden hette från början Sankt Petersburg. Mellan 1924 och 1991 var namnet Leningrad, för att därefter återgå till det ursprungliga). Författaren kryddar med detaljer som ger en autentisk känsla, och språket är fräscht och spänstigt. Hon växlar mellan direkt och indirekt replikföring. Berättar vad någon sagt, för att i nästa mening låta hen prata inom citattecken. Några få språkliga klumpigheter hittar jag, typ ”en folksamling har samlats”. Men det är väl egentligen mest en redaktörsmiss.
Det börjar 1978 i Peredelkinos författarby, där den åldrande Lili Brik minns och skriver ner sin livshistoria. Nyligen kom hon tillbaka från Paris där hon hade en affär med en mycket yngre man
”De andra kunde inte förstå det, en så gammal kvinna uppvaktad av en man som inte fyllt trettio. Att de, som vigt sina liv åt att skapa vackra kläder i Yves Saint-Laurents ateljé, inte vet mer om skönhet än så? En kvinna som slukar livet är vacker. Och det som är vackert gör människor förälskade. Så är det, och har varit i alla tider. De borde förstå det, de där som arbetar med skönhet.”
Majakovskijs, här ofta kallad Volodja, förälskelse i den äldre och eftertraktade Lili är en kärlekshistoria med många och starka känslor. Han var den som ville och behövde mest, och förnedrade sig stundvis å det grövsta. Lili kallade honom sin lilla valp, och behandlade honom ibland som en sådan. Hon är emellanåt inte särskilt snäll.
Trots att romanen i grunden handlar om Lili Brik och hennes liv, ges även Majakovskij stor plats. Och det är på ett plan lätt att fastna i hans historia, antagligen för att han är mera känd. Men han har ju också stor betydelse för hennes liv och denna roman. Blir man mer nyfiken på honom kan man läsa Torbjörn Säfves Jag brinner.
Han var en svartsjuk och krävande man och poet, hade nog inte så stark självkänsla. Han krävde absolut trohet och ville ha sin Lili för sig själv, trots att hon var gift och redan från början talade om hur hon och mannen gjort upp om att leva. Och när han läste räckte det med att en ur publiken inte jublade för att han skulle bli nedslagen. Hans kärlek till Lili försatte honom i ständiga kval, en gång gjorde han (förmodligen) ett självmordsförsök med pistol. Men det kan också ha varit något han sa för att försöka få henne att mjukna. Trettiosex år gammal lyckades han dock avsluta livet för egen hand.
Vid deras första möten med poeten upplevde de honom mest som en burdus och kaxig yngling som behövde ”uppfostras”, Osip tyckte att Lili kunde ta sig an den uppgiften. Men när de hörde honom läsa sina dikter första gången förändrades allt
”Jag skakade på huvudet. Denne yngling var en riktig konstnär, så mycket stod klart. ’Herregud. Har du någonsin hört någon läsa så?’
Han höll med mig. Här – för oss – hade Volodja visat upp något nytt, något innerligt och äkta. En sorts poesi som vi aldrig hört förut.”
Lili möter många stora namn ur kultursfären, bland andra mystikern Rasputin som ifrågasätter hennes utsvävande liv
”Det finns två anledningar att synda” menade han. ”Längtan efter Gud eller ensamhet och leda.” ”Den ena av dem berodde på klarsynthet, den andra på feghet. Den ena ledde till frälsning och den andra till evig smärta. Hur var det med mig, var jag klarsynt eller feg?” Men länge rannsakade hon inte sitt liv eller sina val, och man undrar ju över den psykologiska bakgrunden till hennes beteenden och behov.
Paret har väldiga problem med att se eller erkänna att de på många sätt lever klart borgerligt, även om de stöder och arbetar för bolsjevikerna. Både Osip och Lili kommer från välbärgade familjer och är vana att kunna unna sig både bekvämligheter och lyx. Tuffare blir det under revolutionen och inbördeskriget när varorna sinar, Lili får sälja sina smycken för att kunna köpa vad de behöver.
De har även klart svårt att inse vad revolutionen håller på att göra med landet. Osip fick jobb vid säkerhetspolisen, på avdelningen rörande ekonomisk spekulation, svarthandel och dylikt
”Min vänlige man. Skulle han arbeta för de där typerna? Chockerande, tyckte jag, men egentligen var det nog följdriktigt att hans briljans tagit honom så långt som till säkerhetstjänsten vid Lubjanka. Ett rationellt intellekt som hans – sådana vill man väl ha när man bygger ett land.”
Lili kände sig inlåst och ville ut, och fick efter lång väntan utresetillstånd. Hon åkte till Berlin där hon bland rykten om sin man hörde någon prata om honom som en ”förhörsledare och tjekist.” (tjekist, från Säkerhetspolisen Tjekan, som senare blev KGB)
Senare börjar både hon och mannen fundera över sina liv. Blir deras rannsakningar ett bevis för att ”fri kärlek” inte fungerar?
”Vi tre lyckades inte leva med varandra på fler sätt än ett enda: som varandras jordmån och hem. Och kanske är det ändå vackert så.”
