[240918] Demi Moore lär sig den hårda vägen att vill man vara fin får man lida pin.
Skådespelerskan Elisabeth Sparkle har precis fyllt femtio, och blir petad från rollen som programledare för en fitnesshow på TV. Producenten vill ha nytt, och framförallt ungt blod framför kameran. Elisabeth blir dock kontaktad av en mystisk organisation som erbjuder henne en drog som ska ge henne ungdomen och vitaliteten åter: the substance. Behandlingen innebär att hon skapar en ny, ung kropp som hon kan växla till med jämna mellanrum, men det finns en regel som måste följas till punkt och pricka: hon kan bara vara i sin unga kropp en vecka i taget, sedan måste hon tillbringa en vecka i den gamla. Elisabeths glädje över att åter hamna i strålkastarljuset blir kortvarig, då behandlingen snabbt spårar ur.
The Substance är vad resultatet hade blivit om David Cronenberg fått skriva manus till och regissera Sunset Boulevard, en brutal berättelse om högmod och fall, samt magstark ”body horror.” Som satir kan den knappast anklagas för att vara för subtil, men den är klockren. De kirurgiska ingrepp och de injektioner som krävs från Elisabeth för att skapa sin nya kropp och hålla den gamla vid liv blir morbida metaforer för de metoder kändisar tar till för att förlänga sin ungdom bara lite till. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när ”unga” Elisabeth inser hur mycket hennes livsstil kan påverka den ”äldre”, att hon faktiskt är båda kropparna, om än inte samtidigt. Konsekvenserna av att inte följa reglerna är som tagna ur valfri film av Cronenberg: förvandlingen som den ännu vackra, äldre Elisabeth går igenom blir en provocerande äcklig bild av kändisskapets pris, en bild som vida överträffar Dorian Gray och hans i jämförelse tama porträtt.
Filmen kommer troligtvis kritiseras för alla närbilder av unga kvinnor och deras fasta rumpor och bröst, men att klaga på dessa är att stirra poängen i vitögat och ändå missa den helt; det överdrivna fokuset på kroppar är just det som hånas. En mer legitim kritik är att filmen känns lite utdragen mot slutet och att de mer skräckfyllda scenerna blir lite väl magstarka; inslagen av body horror är så långa och groteska att många i publiken nog kommer behöva spypåsar. Samtidigt är det kanske det som gör att satiren inte känns uttjatad efter halva filmen, utan att denna moderna fabel istället lyckas med att ”go out with a bang”.
