[250303] Sonen, författaren, försöker få syn på sin far långt borta i tiden. På de få skärvor av information som varit tillgängliga har författaren, Niels Fredrik Dahl, skapat ett ”fiktivt” porträtt av sin far i den av Nordiska rådet prisade romanen Fars rygg, som utkommit på Natur & Kultur. I synnerligen kompetent översättning av Gun-Britt Sundström, inte en falsk ton.
Det börjar med att (den lika fiktive?) författaren i nutid sitter på sin veranda och tittar efter pappan, trots att han varit död i fjorton år.
Författaren ser alltså sin far mest på håll, inte sällan vänd med ryggen till. Så han arbetar för att vända honom mot sig, försöker föreställa sig och skapa sig en bild av sin far och hans liv och erfarenheter. Följa honom när han som femåring åkte med sina föräldrar till Egypten där hans far fått en tjänst, tillbaka till Norge ett par år i tidiga tonåren, för att sedan sändas vidare till Genève på internationell skola. De första fem åren i Norge får vi inte mycket veta om, desto mer om tiden i Egypten. Först i Mansura i några år, sedan i Alexandria där pappan, Domaren kallad, hade olika höga tjänster vid Justitiepalatset.
Det inleds med en slags sammanfattning, sedan för oss Dahl i en loop tillbaka i faderns liv som barn och ung. Berättelsen går fram och tillbaka i långa bågar. En stund är vi i nutid tillsammans med författaren själv, exempelvis när han besöker faderns mor, alltså sin farmor. Men också när han tänker på sitt skrivprojekt, och sin egen historia. En fråga han utgår från är; kan ensamhet gå i arv? Det är en högst rimlig fråga, hur mycket och vad vi lämnar över till våra barn.
Niels Fredrik Dahl antydde, när han satt i Babel med sin fru Linn Ullmann, att han nog ärvt en del av faderns sociala svårigheter. För fadern var inte enbart ensam, han hade även grava problem med att skapa relationer med sina jämnåriga. Han visste inte riktigt hur man beter sig och umgås med andra och hamnade mestadels utanför. Drar sig snabbt undan och känner sig förmodligen mera trygg utan folk runtomkring.
Vi har alla en far likväl som en mor, eller har haft. Men hur väl känner vi dem, egentligen, ens om vi levt i familj? Än värre är det förstås när, som i det här fallet, fadern den mesta tiden har varit frånvarande i sonens liv
”Jag kände en far som kropp, som värme, som andning, jag kände hans rörelser och hans ljud, skrattet och rösten. När jag var barn var han en självklarhet, en förlängning av det liv jag försökte leva. Ja, jag kunde inte föreställa mig att han fanns utan mig.”
Tre generationer män, och frågan om ensamheten kan gå i arv. Den förste mannen, (far)fadern, Domaren, var den som väl inte på samma vis var ensam. Han hade sitt arbete, sin fru och stundvis denne son innan han skyfflades runt. Domaren tyckte inte att frun kunde lära sonen mer, efter att hon under flera år hade agerat lärare i hemmet. Han hade alltså aldrig gått i vanlig skola när han som trettonåring kom till Stabekk och fick bo hos Rektor K och hans fru, två för honom helt okända personer. Efter två år där blev det bestämt att han skulle gå i ett internationellt gymnasium i Genève. Under hela denna tid, i en känslig period i livet som tonåren ofta är, var han extremt ensam, han fick ingen riktig kontakt med andra. Han försökte några tafatta gånger, men mest var han för sig själv. Samtidigt duktig i skolan. Han fantiserar om att bli inbjuden till klasskamraternas fester eller födelsedagskalas, han betraktar dem och försöker härma hur de beter sig och talar. Han blev vanligen behandlad som luft, som om han inte fanns. Men när han börjar i scouterna umgås han plötsligt normalt med samma människor som i skolan knappt ser honom.
I hemmet i Alexandria träffar han i stort sett endast modern, de verkade länge ha ett bra liv tillsammans. De lekte sig igenom dagarna och ”skolan”, men när hon ledsnade och blev deprimerad över sitt eget ensamma och overksamma liv och började ”vandra” förlorade han också den tryggheten/relationen. Att läsa om moderns vandringar utefter ”Kornischen” ger mig behagliga rysningar och associationer till Lawrence Durrell och hans mästerverk, tetralogin Alexandriakvartetten
”På nätterna drömmer han om henne. Hon är alltid klädd i vitt och går längs havet. Han ropar, och hon stannar. Han springer emot henne, men hon kommer inte närmare. Hon säger något han inte förstår. Han ropar en gång till och vaknar.
Han bär drömmen med sig hela dagen, på skolgården, i klassrummet, på vindsrummet. Och så förstår han.”
All denna ensamhet, saknad och längtan, hur klarade han sig igenom den? Eller gjorde han det? Frågor som väl författaren i romanen och Niels Fredrik Dahl ställer sig och undrar över. Hur skadade kan vi bli av vår barndom?
(Far)Fadern domderade i hemmet, modern var mera tillbakadragen. Men fadern hade även mjukare sidor, sidor som viskade om att han kanske förstod och kände mer än han i praktiken visade. Han oroade sig för sonens väl och ve, och inte minst skolgång och bildning, det kan man utläsa av de brev som finns kvar. För fadern sände hela tiden brev till sonen där i Norge eller Schweiz, medan modern endast la till någon tanig hälsning.
Det blir stundvis ohyggligt smärtsamt att läsa om denna närmast bottenlösa ensamhet. Och man kan bli förbannad över föräldrarnas, läs faderns, sätt att hantera sonens ”utbildning”, hur han slussas fram och tillbaka. Även om det är gjort med goda intentioner är det så opsykologiskt att man baxnar. Men samtidigt var det väl inte så märkliga saker på den tiden, innan barnpsykologin var riktigt utvecklad; med Anna Freud och Melanie Klein, Donald Winnicott och Jean Piaget och deras olika teorier om hur barn utvecklas och fungerar.
Men trots all saknad och längtan och en del märkliga idéer känner man inte någon direkt kritik från författaren mot sin far. Romanen är ingen hämndskrift.
Dahl berättar med en ren och självklar prosa, poetiskt och behagligt läsbar. Han skriver med lätt och mjuk hand, med iakttagande och medkännande blick och ton. Och även när tidsperspektiv och miljöer växlar blir det aldrig svårt eller ansträngande att hänga med.
I skolan i Geneve får sonen som ska bli fader två vänner och blir förälskad i den ena, italienska Paola. De startar bland annat en fotoklubb tillsammans. Men julen -36 tillbringar han helt ensam på skolan, han är den ende som ingen har att åka till på sin ledighet. Och när han julen året efter får klart för sig att Paola har ihop det med kompisen, lämnar han och åker hem till Norge igen.
Tyskarna marscherar in i Norge 1940, han flyr till Sverige.
Påsken -46 träffar han G, som är lika ensam, de känner med en gång av ett själsfrändskap och blir snart ett par. Hur de träffas, får barn och barnbarn skildras på några få sidor. Man kan undra varför det inte tycks viktigt att berätta om, när det plötsligt blir bra och positivt för sonen/fadern.
Jag gillar att Niels Fredrik Dahl inte berättar med en allvetande röst, utan letar sig fram, undrar och fantiserar om hur det kunde gått till med det ena eller andra.
Sonen som blivit fader reser 1982 tillbaka till Alexandria där han tillbringade delar av sin barndom, sonen/författaren vinkar av honom vid flygplatsen. Det är första gången han flyger, förr bilade de alltid mellan Egypten och Norge. Många semestrar åkte de några veckor ända upp till de norska fjällen. 1982 går han omkring i sin barndomsstad, men allt är förändrat, han känner inte alls igen sig. Det mesta är rivet, ersatt av nybyggt. Minnena svajar
”Det han bär omkring av minnen, tänker han kanske, är inte annat än skuggor. Och minnets kärna är skör och liten som fladdermusens skelett. Återstoden av det han tror sig minnas är inte annat än dikt, slöjor, kulisser, ogrundade och onyttiga slutsatser. Fladdermössen blir inte en del av verkligheten förrän ljuden den sänder ut kastas tillbaka från omgivningen och kan tolkas.”
