[250306] I Göteborgsoperans satsning på att ge några av sina fenomenala sångare en aftons egen tid med publiken stod sopranen Julia Sporsén senast på tur. Det skedde med ett överraskande urval av huvudsakligen franska och ryska dikter samt ett längre utdrag ur Bellinis opera Il Pirata. Det blev en klangrik och känsloladdad romanskonsert med en härligt flyhänt Henning Ruhe vid pianot och en strängkvintett som extra bonus. Näst på tur i serien Grandi voci står ännu en publikfavorit, Kerstin Avemo.
Att Julia Sporsén vunnit hemmapublikens hjärta, och öra, står klart, inte bara genom sitt göteborgska och vokala ursprung för hennes senaste roller på hemmascenen, som Desdemona i Otello och hennes oerhört känsliga och finstämda tolkning av Elsalill i Herr Arnes Penningar. De som upplevde henne i Bellinis Norma på Folkoperan i Stockholm blev nog inte överraskade av att hon det året, 2023, fick Svenska Dagbladets Operapris.
Till hösten lär hon återkomma på Göteborgsoperan, men i vilken roll är ännu oklart. Att hon skulle lyckas näst intill fylla stora scenens parkett med en egen romanskonsert var nog ingen överraskning. Och visst förlät publiken, med en extra avslutande applåd, att hon måst stryka två av tre verk ur den finlandssvenska delen av repertoaren på grund av förkylning, som så långt inte ens gjort sig märkbar.
Är man nu som jag dåligt orienterad i själva romansgenren ligger det nära till hands att försöka kartlägga valet av sånger, framförda på ursprungsspråk som tillsammans med sina fria svenska översättningar fanns generöst återgivna i programmet. Tack för det.
Vid efterforskningar på nätet stöter jag på digitala inspelningar av en efter en av världskända sopraner. Inte bara av det inledande utdraget ur Vincenzo Bellinis opera Il Pirata med libretto av Felice Romani. Dominerade programmet gjorde nämligen den franske diktaren Paul Verlaine med nio sånger, tonsatta av Gabriel Fauré, som själv spelade piano när dikterna med samlingsnamnet La Bonne Chanson uruppfördes av Jeanne Remacle i Société Nationell de Musique den 20 april 1895. Vid en privat premiär som verket haft året innan lär självaste Marcel Proust ha varit den som gick mot den kritiska strömmen genom att ge verket sin fulla beundran. Några år senare skrev Fauré dessutom in en stråkkvintett i verket som i sin tur hade premiär i London 1 april 1898, en version som nu uppfördes på Göteborgsoperan och för att göra en kvintett av den mångerfarne Klarakvartettens två violinister (Dieter Schöning o Viveca Mårtensson), Johanna Fridolfsson på viola och Lena Bergström på cello bjöds Adrian Eriksson på kontrabas in. Att Julia Sporsén hade den rätta rösten för att göra denna tämligen svårbemästrade sångcykel rättvisa står klart.
Det var dock valet av de förhållandevis många ryska poeter som ingick som väckte mitt intresse. Romantiken gjorde förvisso avtryck hos ryska författare. Av de fem utvalda diktare som var representerade var bara namnet Alexander Pushkin bekant för mig, inte minst som skapare av romanen Eugen Onegin, ständigt aktuell i operavärlden och nu senast i Karlstad. Men till den operan är musiken skapad Pjotr Tjajkovskij. De sju känslofyllda och naturlyriska dikter som Julia Sporsén sjöng hade tonsatts av Sergej Rachmaninov.
Efter det hade Sporséns stämband ändå fått nog. Att hon led av en begynnande förkylning var aviserat redan från början. Så av det svensk-finska slutet på denna konsert, två sorgliga dikter av Ludvig Runeberg och en (Var det en dröm?) av Josef Julius Wecksell, alla till toner av Jean Sibelius, fick vi höra den mest kända, inte Runebergs Arioso utan hans förfärligt sorgliga dikt Flickan kom från sin älsklings möte.
Redan i maj återkommer Julia Sporsén i titelrollen i Tjajkovskijs melankoliska opera Jolanta i en tolkning av regissören Christian Räth. Den utgör ena delen i en operadubbel, vars andra del utgörs av Mozarts komiska enaktare Teaterdirektören. Julia Sporsén väntas återkomma också hösten 2025, i vilken roll är dock ännu oklart.
Serien Grandi voci fortsätter den 18 mars, då med sopranen Kerstin Avemo med en repertoar av så kallad Entartete musik, sådan som nazismen förbjöd. Pianisten heter då Karin Holm.
