[250307] Titeln på den här romanen leker med namnet på det tjugofjärde kapitlet i Karl Marx mastodontverk Kapitalet. Denne anför där en kritik mot Adam Smiths tillämpning av den liberala äganderättsteori som brukar tillskrivas John Locke, vilken Marx benämnde “den ursprungliga ackumulationen”. Den debatten gällde makten över materiell egendom och i vad mån dess ojämlika fördelning kan berättigas. Men Mulinaris titel på sin debutroman skvallrar om att det i hennes ögon finns annat väsentligt som kan vara ojämlikt fördelat i ett samhälle – till exempel just möjligheten för människor med olika ursprung att leva fritt och gott, där vissa ursprung ger bättre möjligheter och andra sämre. Dessa temata utforskas i boken genom en sorts rasistisk dystopi förlagd till ett europeiskt land.
Men handlingen och de reflektioner karaktärerna har om dess skeenden, liksom om samhället de rör sig i, tar mer formen av en sorgesång över marxistiska frigörelsedoktriner – alltifrån mästarens egna försök till det senaste i besläktad intersektionell, antikolonial, identitetspolitisk kritisk teori. Båda temana är förstås högintressanta. Särskilt den dystopiska skildringens förlängning av tendenser vi idag ser i vårt eget lands arbetsmarknads-, migrations- och kriminalpolitik bidrar till att fylla den skriande brist på skönlitterärt engagemang i dagens samhällsutveckling, som jag nyligen framhöll i min anmälan av Agnes Lidbecks All min kärlek. Men tyvärr tycker jag inte bygget håller särskilt bra, varken litterärt eller intellektuellt. Men innan jag kommer till det vill jag framhålla några förtjänster.
Mulinari debuterade som poet och det märks i språket. Här finns ett genomgående tonläge av elegi, av Howl, av Kaddish i prosan. När de förfelade befrielsekrigens, revolutionernas och motståndens martyrer begråts är det med nästa identiskt känslomässigt anslag som när karaktärerna sörjer sina nära och förlorade och åter samma grundton när den vänsterpolitiska teorins doktriner avskrivs den ena efter den andra i en sorts höglitterär variation av Tage Danielssons ”Var blev ni av?” Mulinari frammanar därmed en storslagenhet i det felade och falsifierade, som när Fidel dyker upp på en delfin som ett glömt löfte ur vågorna, och håller så fast vid den vänsterpolitiska martyrtraditionen att älska sina förlorare. Personligen är jag inte jätteförtjust i stilen, som så lätt blir överlastad och tjatig. Men det Mulinari gör här – att vidmakthålla sitt poetiska anslag tvärs igenom de annars väldigt olika temana, karaktärerna och bokens sinsemellan annars rätt olika fyra delar, är ändå tekniskt imponerande.
En annan sak jag fäste mig vid var ett motiv som blivit lite av ett mönster i samtida svensk litteratur med flyktingtema – tre generationer kvinnor (mormor, mor och dotter) med flyktinghistorier som präglar och samtalar (eller just vägrar samtala) med varandra. Greppet finns i Balsam Karams Singulariteten och i Veronika Malmgrens Elise och allting därefter. Liksom hos Karam flyter dialogen mellan generationerna in i Mulinaris ideologiska tema, om än långt mindre raffinerat. I likhet med Malmgren konstrueras bilden av en arvsynd, bara mer teoretisk än känslomässig. Men framför allt bidrar greppet till att förmänskliga flyktinghistorierna som upprepas i små variationer, och som annars lätt kunnat bli repetitiva när karaktären Brodern i bokens andra del far runt i dystopins landskap på jakt efter försvunna flyende.
Men just dystopin är samtidigt så otydligt skissad att jag som läsare hade svårt att orientera mig. Det antyds ett segregationssamhälle med drag av apartheidsystemet i Sydafrika, vilket vartefter skruvats upp, med allt njuggare lotter för allt fler som utesluts från samhället i de alltmer yttre ”ytterområdena”. Redan denna tidslinje och gradvisa nedstigning i tyranniet är svår att få grepp om, och skapar osäkerheter om var i tidsplanen karaktärerna befinner sig. Genom Dorothy – centralgestalten som efter ett ”attentat” ligger katatonisk hemma hos sin mor – antyds inledningsvis en rak hudfärgsrasism. Här finns ”vita”, ”blandade” och resten, vilka växelvis genom olika munnar benämns ”svart”, ”blatte”, ”svartskalle” och ”neger” (men Mulinari vill inte lägga det sista ordet i de rasdiskriminerande språkbrukarnas munnar och skriver ”ne*er”, vilket blir ett fånigt koketterande konstnärligt offer när hon ju vet att alla som läser ut hela ordet). Men de universellt onda som konsekvent kallas ”vita” ställs inte bara mot färgade eller svarta, utan mot kvinnor, queera, proletärer, invandrare, flyktingar, urbefolkningar – ja, även mot män, vilka hindras komma in i landet på grund av sin högre sannolikhet att våldta. Den intersektionella insikten att ofrihetskällor kan läggas på varandra spökar förstås här, men jag fruktar att ingen läsare som inte redan har läst x antal poäng i politisk kulturteori anar detta – det blir mest rörigt. Samtidigt är denna gestaltning av det senaste i samhällsanalys bara halv. Det intersektionella teorirastret avslöjar nämligen också att olika ursprungsblandningar kan ge radikalt olika livslopp för människor som annars delar samma undertryckta sociala identitet. Möjligen gestaltas lite av detta när berättaren i sista delen moraliserar över vilka som är lojala med den motståndskamp som Broderns syster anför – den som leder fram till attentatet.
En bieffekt av att dystopin är så dimmig är att det blir omöjligt att förstå vilka ”de vita” är, eller vad som drivit utvecklingen till det dystopiska tillståndet, och vad som vidmakthåller eländet som skildras. De privilegierade och styrande blir en ansiktslös abstraktion. Även om sceneriet skiljer sig ordentligt från Lidbecks mer rättframma fascism i All min kärlek, får man samtidigt säga att boken därigenom fyller luckan att ge röst åt förtryckets offer, snarare än dess privilegierade som hos Lidbeck. Mulinari väjer heller inte för hur rasistisk nedvärdering gärna föder mer av samma – det ursinniga hatet mot ”de vita” är konsekvent hos karaktärerna genom hela boken, även om det som sagt förblir otydligt vilka dessa ”vita” egentligen är. Men dystopins inre kärna och mekanik osynliggörs, bortom lite godtyckligt polisvåld, vardagsrasism och ”Skuldinrättningens” ekorrhjul där de segregerade uteslutna rapporterar sina arbetstimmar och sina barns skolprestationer i utbyte mot nödhjälp.
Det andra problemet handlar om ambitionen att föra en teoridiskussion i litterär klädnad. Det poetiska känsloläge i texten som jag redan nämnt varvas nämligen med olika svepande, mestadels abstrakta gester mot allehanda vänsterpolitiskt idéstoff. En klipp-och-klistra lek med vad som kunde varit en akademisk uppsats i kritisk antikolonial teori. Greppet tynger textens litterära höjd och drabbar även karaktärsfördjupning och gestaltning. Som läsare färdades jag på grund av detta ganska sällan med dystopins människor, utan fick hålla till godo med att mest betrakta dem på håll via tillrättalagda gester åt än det ena, än det andra idéinnehållet – som på ett kritisk-teoretiskt Zoo. Men inte heller intellektuellt ger denna dimension av boken särskilt mycket.
Marx kritik av den ursprungliga ackumulationen lider av den kända svagheten att acceptera den liberala grundpremissen att ”jag var där först” är ett avgörande argument för maktanspråk. Denna svaghet fortplantar Mulinari genom att likt Marx inte ha något mer att invända än ”ni var inte alls först, det var vi!” och faller så in i en lång tradition av antikolonialt tänkande på borgerligt liberala moraliska grunder. Det citeras och refereras friskt ur inte bara Marx, utan även Frantz Fanon och Angela Davis. Särskilt Fanon framhålls som så farlig att hans idéer är förbjudna i dystopin, bara att uttala hans våldsbejakande budskap i Jordens fördömda är ett terroristbrott. Romanen tar inte klart ställning för Fanons idéer, eller dess förlängning hos gestalter som Ulrike Meinhof och organisationer som Hamas, även om det attentat som organiseras av Broderns syster tycks bygga på tanken att det är en i sig god sak att mörda ”vita”. Samtidigt bottnar Dorothys katatoni i skammen över att ha brustit i lojalitet mot Systerns blodtörst, något berättarrösten tydligt bejakar. Men det noteras också att Systerns metod bevisligen inte medför den frigörande omvälvning som så många rasande revolutionärer drömt om – snarare tvärtom, vilket Hamas nyligen demonstrerat med all önskvärd tydlighet. Och det är ungefär här som en gladlynt Fidel dyker upp som en revolutionens Gubben i lådan (eller är det Deus ex machina?) på sin delfin där i Dorothys drömmar. Den marxistiska antikoloniala befrielseteologins dammiga rester blir till gamla hjältar som misslyckats och nu apar sig i ett hav av oresonligt hat mot ”de vita”. Dorothy väljer likt Tage Danielsson att ”tro på det vi trodde på – trots allt!”
