[250405] Komik med förmåga att förstärka förtrycket. Att Lorcas Bernardas Hus kan framstå så löjeväckande mitt i tragiken blev en positiv överraskning vid mötet med Göteborgs Stadsteaters fräscha uppsättning. I en fantasirik scenografi med färgsymbolik, rotation och spegeleffekter och en regi som fått systrarna att släppa loss både fysiskt och verbalt har det blivit en riktig käftsmäll mot patriarkatet. Faktiskt. Marie Richardson i rollen som nybliven änka med fem ogifta döttrar i en tid av politiskt, religiöst och patriarkalt förtryck har det inte lätt, men hon skapar en både begriplig och varsam fusion av makt, traditionstvång och omsorg.
Med pjäsen Bernardas Hus hann Federico Carcia Lorca precis avsluta sin trilogi ”kvinnodramer” om den otillfredsställda kärleken, innan han mördades av den fascistiska extremhögern 1936. Det är självklart tufft i ett samhälle där kvinnor är noll värda förutom som maktlösa mödrar och husmödrar att, sedan maken avlidit, stå där som ensam mor med fem giftasvuxna och kärlekstrånande döttrar. Det är en sådan situation som Lorca utgår ifrån. Pjäsen är ju också tillkommen under Spaniens mest fascistiska period och Garcia hade utmanat makten både politiskt, religiöst och som homosexuell.
En groteskt stor kista på scenen i denna tolkning utgör ouvertyren till dramat som symbol för det familjeöverhuvud som avlidit. Den står och snurrar i fonden upplyst av ett trumpetformat strålkastarsken och blir snart omgärdad av sex svartklädda kvinnor, som träder fram över en dimhöljd scen likt häxorna i Shakespeares Macbeth. Här faller de snyftande på knä över kistan varpå de fem döttrarna får i uppgift att bära iväg den, en börda de snart, också det symboliskt, dignar under, fysiskt men också mentalt, är väl tanken. I nästa scen bärs ett stort antal enkla stolar in på scenen, vilket får mig att tänka på den legendariske koreografen Pina Bauschs uppsättningar, som ofta kunde innehålla stolar med dess starka symbolik för makt och auktoritet. Bernardas Hus har annars gått till danshistorien genom den version som koreografen Mats Ek gjort och som turnerade runt i världen mellan åren 1978 och 1997 och som SVT Play kommer att sända den 18 april fram till 14 oktober.
På Göteborgs Stadsteaters stora scen byts snart stolarna mot sex kistor, varav en, oöppnad, står för modern och de övriga med öppnade lock, namnade efter döttrarna, får tjäna rollen som vars och ens ”hemstad” intill döden. Det är klart svårt veta om man ska skratta eller gråta! Det går att orda mycket om det scenografiska jobbet, framför allt detta att med speglar i taket både fokusera, skärskåda och centrera skeendet, inte minst vad gäller att framhäva den klaustrofobiska situationen.
Att odla bekantskap för eventuellt giftermål lär bli svårt med en mamma som infört åtta! års sorgetid med utegångsförbud med hänvisning till uråldrig tradition. Äldsta dottern, den enda för övrigt med blont hår, tycker sig utgöra ett undantag då hon är barn i ett tidigare äktenskap och dessutom har ett arv efter sin far och torde därför ha bättre utsikter på äktenskapsmarknaden. Männen är visserligen helt frånvarande på scenen men inte i kvinnornas samtal. Dialogen är rapp, fräck, elak och rolig, både verbalt, fysiskt och mimiskt. Fantasierna och den sexuella frustrationen frodas. Som mest gäller det den fästman som äldsta dottern Angustias (Caroline Söderström) sägs vara förlovad med. Hon bryter också snart kravet på sorgeklädsel och uppträder sminkad i blommig klänning på väg, som hon säger, att träffa denne man, vilket renderar henne en rejäl örfil av en rasande moder, som med näsduk i hand hårdhänt torkar läppstiftet av Angustias läppar. Svartsjukan mellan systrarna frodas och får till slut stå en av systrarna dyrt. Men hon dog i alla fall som oskuld, noterar moder Bernarda kallsinnigt. Denna syster Adela får Beata Hedman att i stora stycken dominera scenen, både genom att utmana modern genom sitt byte till en väldigt söt, urringad grön klänning och genom att fysiskt sväva fram över scenen i rörelser nära dansens uttryck.
Komisk är en scen där flickorna gör sin morgongymnastik i rosa underkläder. Alla döttrarna har namn på endera A eller M. Vad nu Lorca än kan ha menat med det, så har regissören i denna uppsättning fått var och en av skådespelarna att utveckla ett högst personligt utryck, vilket ger situationen en närmast rebellisk ton. Den i dylika kulturer så obligatoriska hushållerskan/amman ljuter i Anna Bjelkeruds tolkning olja på vågorna med sin trygga framtoning i rollen som Poncia. Även de mindre roller som bärs upp av erfarna skådespelare som Marie Delleskog och Gunilla Johansson Gyllenspetz får stor tyngd, inte minst runt andra aktens matbord i gult och lila. För faktiskt är det ju en fasansfull familjetragedi som Lorca målat upp och som regissören Nora Nilsson och scenografen Julia Przedmojska gjort ett strålande arbete med. Allt formar sig till ett hat, hot och svatsjukescenario som både lyckas förskräcka men också faktiskt roa i sin rikhaltiga palett.
