[250417] Peter Stormare skriver med tilltal till ett du som läsare om sin livsresa. Från lilla Arbrå i Hälsingland via Dramaten i Stockholm till Los Angeles stjärnkantade tillvaro. Han berättar även om sin inre resa och om ”Rösten” som alltid har lett honom rätt.
Redan i sin mors livmoder såg och hörde han allt, skriver han i förordet. Han föddes i Örebro för familjen bodde då i Kumla där inget BB fanns. Peters mor Gunhild ville aldrig lyssna när han talade om sina tidiga minnen men han hörde hur hans far Ingvar skrek hårda ord till henne. Banden mellan honom och mamman var alltid starka och beskyddande.
Hans pappa fick anställning på Arbrå Verkstad 1954, året efter han föddes. Det var så familjen hamnade där.
”Storm var, tråkigt nog, en mycket vanlig familj…Vi var nog som de flesta andra. Pappa, ingenjör och uppfinnare på Arbrå Verkstad, hade bra med pengar emellanåt, men ibland var det också knapert. Mamma Gun var hemmafru. Det skulle man vara på den tiden. Det pekade på att man tillhörde en viss klass, medelklassen.”
I en lägenhet bodde de på Blåsgatan i Arbrå. Tomas hette hans äldre bror och lillasyster var Maria. Peter älskade att gå på väckelsemöten och fick därigenom tidigt en gudstro. Men i tonåren blev John Lennon hans Gud, skriver han. Redan tidigt i Arbrå visade sig hans mediala gåvor. Familjen skulle åka till en sjö och bada men när hans mamma och han kom ut stod det en man till höger om porten – en demon. Som gjorde honom skrämd. I handen hade mannen en snusnäsduk som var Peters snuttefilt. Ingen annan i familjen såg mannen och det blev inget dopp i sjön den dagen för Peter somnade uppe i lägenheten efter sitt skrämda raseri.
”Den äckliga mannen skulle dock komma tillbaka och plåga mig under många år” skriver han.
Detta övernaturliga är något som genomgående finns med i boken. ”Cirklar allt är cirklar” skriver han.
Skolåren gick väl så där även om småskolans fröken Ljung var snäll mot honom. Men lärare högre upp i klasserna kom han inte så bra överens med. Han fick börja äta ritalin som lugnade honom. Men flickor hade han framgång hos tidigt i högstadiet. En flickvän trodde att hon blivit gravid med honom men menstruationen kom, som tur var.
I kapitlet ”Mötet med mig själv” återkommer det övernaturliga. Peter var tio år och mötte en man han aldrig tidigare sett. Han visste att mannen var han själv och att han var fyrtiotvå år.
”Jag var tio år och…fylldes av en oändlig övertygelse att min tro skulle…leda mig rätt. En dag, visste jag, skulle vi mötas igen.”
Så blev det också. I Japan 1995. När han just hade träffat sin blivande fru Toshimi.
Popmusiken förtrollade honom i början av 60-talet med Beatles och Stones och han började även spela lite gitarr själv i band.
För att hoppa lite i denna 495 sidor långa självbiografi som jag hittade på bokrean, så jobbade Peter Storm, som han ännu hette, på Bollnäs parkförvaltning och som skötare på Hälsinge psykiatriska sjukhus. Och det var efter att han sett en film på bion Röda Kvarn sent en söndagskväll där, som han bestämde sig. Rösten manade på honom. ”Turkisk konfekt” hette filmen, en holländsk.
”Efter filmens slut föll mina tårar. Jag gick sakta hem genom Bollnäsnatten till Söderhamnsvägen 14. Jag var helt tagen av filmen.”
Han satt sedan hela natten i sin lägenhet och ritade ansikten och skrev dikter.
”Vad var sannolikheten att jag först hade sett ”Scener ur ett äktenskap” och fått en uppenbarelse att jag skulle arbeta med Ingmar Bergman och nu sett en film som sparkade mig i häcken?”
Peter gav sig av på vinst och förlust. Anmälde sig till en kurs i filmhistoria på Filmhuset i Stockholm över en termin. Start i januari 1975. I DN fanns en sida med bostäder till uthyrning. Månadshyran stod i tidningen och priserna var saftiga jämfört med Bollnäs, men allting löser sig, tänkte han. I ett av telefonsamtalen sa mannen han talade med att han ”behöver tjugofem lakan under bordet”. Peter förstod inte vad han menade. Såg framför sig hur han länsade sin mors linneförråd. Han ringde vidare och förstod att alla utannonserade lägenheter kostade svarta pengar. Till slut hittade han en bostad.
Han visste ingenting om Stockholm. Och tvingades flytta runt en hel del till tillfälliga boenden de första åren.
Han sökte så till Stockholms scenskola. Varför? skriver han. Jo, någon på Filmhuset sa till honom att nu var det dags. Flera klasskamrater skrävlade om att de skulle söka. Så Peter bestämde sig också. Men när han läste villkoren till antagningsproven blev han skärrad. Han hade ingen aning om vad skådespeleri var. Hade ännu bara sett en första pjäs ”Gripen” på Dramaten.
I brevet från Scenskolan stod att man skulle välja ett prov själv. Han ringde sin mor som föreslog Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan. Han fann en dialog där mellan två män som han memorerade perfekt. Men han kom inte in.
Han blev utfrågad av folk i ledningen på Dramaten om varför han ville bli skådespelare, de hade sett något hos honom ändå, trots att han aldrig spelat teater själv. Han råddes att se mycket pjäser. Och så blev han scenarbetare på Lilla scenen på Dramaten. Där mötte han Ingmar Bergman första gången.
Han kom till slut in på scenskolan och första mötet med Ingmar Bergman är beskrivet där Peter sa: ”En av mina drömmar är att få arbeta tillsammans med er, herr Bergman. Jag kan försäkra er att om ni väljer att arbeta med mig så kommer ni aldrig att ångra er.” Och då var han attributör på Lilla scenen än och hade inte kommit in på Scenskolan.
I några kapitel beskriver han sina damer. Och kärleksfullt berättar han om vännerna från samma klass på scenskolan som Sissela Kyhle och Tomas Norström bl a. Den nära och innerliga relationen till Ingmar Bergman födde avundsjuka hos kolleger på Dramaten så småningom. Elaka och oförskämda tillmälen som ”Bergmans kuksugare” nådde Peters öron. Och när han fick huvudrollen som ”Hamlet” som ny och grön aktör i Ingmars regi tog det fart än mer. Just denna avundsjuka var en bidragande orsak till att han sökte sig utomlands, får vi veta. Apropå hans efternamn, så fanns det en till Peter Storm i en en klass över honom på Scenskolan. Han anmodades därför byta namn. Noga beskrivs de snåriga turerna med Patent- och registreringsverket innan de godkände hans förslag. Till slut var ett tillägg av -are i slutet av hans efternamn det som godtogs.
Det är en omfattande självbiografi som Peter Stormare har författat ifrån sitt hem i West Hollywood, Los Angeles där han bor med sin japanska fru och deras dotter. Storfilmer som Jurassic Park, Fargo och Armageddon som han medverkat i finns beskrivet och relationen till utländska kolleger.
Men det är nog relationen till Ingmar Bergman, ”Min andliga far” som han benämner honom, som ger djupast intryck. Medial som han är skriver han att de båda fortfarande har andlig kontakt, trots att Bergman gick bort 30 juli 2007. Peter var på begravningen och hade tre röda rosor med sig som han kastade ner på kistan. Ingmar hade strängeligen sagt att bara en ros per person fick bibringas, men Peter hade en från sig själv, en från fru Toshimi och en från Steven Spielberg.
En mycket märklig man är han Peter Stormare. Men så klart en begåvad skådespelare, som är kommen ur en enkel bakgrund utan kulturell skolning.
