[250502] Vissa böcker är som den försvinnande minuten en tidig sommarmorgon, precis när nattens dagg förångas och den dröjande, ljumma fukten i luften får humlan att tveka i flykten mot blommans kronblad – surra en extra saltomortal innan hon landar och insuper nektarn. Sådana ögonblick är både trolskt eviga och lockande att återvända till. Som den här underbara lilla boken.
Ett slående omslag (som nästan alltid hos Ersatz) väckte min nyfikenhet. Är det spåren efter en avtorkad screentryckrulle jag betraktar, eller kanske mönstren i liksvepningens huvudduk som lika gärna kan vara spår av bedragarens förslagenhet som av frälsarens anlete? Vem är A. Brager? frågade jag mig sedan. Innan en kortfattad beskrivning med hänsyftning på europeisk 1600-tals historia, epoken då så mycket av det som plågat senare generationer grundlades, gjorde mig riktigt intresserad.
A.Brager delar upphovsrätten med Anna Bengtsson, en av landets mest framstående litterära översättare från tyska. Ingen uppgift finns om att boken är översatt av henne. Jag letade efter kluriga ledtrådar, googlade abrager på olika språk men inget dök upp. Till sist struntade jag i hela saken, för texten i den här boken står för sig själv. Det är ett antal korta – alla mycket vackert formade – prosastycken: en inledande prolog om hur fattiga tävlar om att infånga falkungar som ska tränas för jakt, en fragmentarisk krönika av en namnlös notarie som i en övergiven borg ser tillbaka på en tid av oro inför anstormande trupper och skrämmande nyheter från ”myntstaden”, och så en avslutande parafras på en kejsares dokumentära noteringar om fåglar i allmänhet och uppdrivning av jaktfalkar i synnerhet.
Skrivarens krönika avslutas med en plats och ett årtal. Men har han förflyttat sig dit efter händelserna som skildrats eller är det platsen för dem? Är myntstaden Münster? – i så fall en finurlig ordlek – eller något annat? I Münster slöts den westfaliska freden som avslutade trettioåriga kriget, där den tysk-romerska helige kejsaren var en viktig part. Den gjorde också ett antal svenska adelsätter stenrika på röveri. Men freden inträffade flera år efter årtalet som avslutar krönikan. Är kejsaren som är med och sluter freden samma en som ordnar tävlingar för fattiga att med livet som insats plocka falkungar ur deras bon? Och som filosoferar kring jaktfalken så där för mig framträder en allegori för den monarkins våldsmakt med vilken fattigdom vidmakthålls? Eller är det kejsaren som utfärdade historiens mest berömda prima pragmatica – ett ord som avslutar ett tidigt textstycke i krönikan? Det passar med anspelningarna på en kvinnlig interimsregent, men det tillfälliga godkännande av kvinnlig tronföljd som räddade kvar ätten Habsburg på den Österrikiska imperietronen utfärdades inte förrän i början av 1700-talet. Dock finns andra exempel på prima pragmatica från tidigare, som inte är lika berömda. Jag gissar att allt detta är helt avsiktliga irrgångar och vagheter, ämnade att befria läsaren att mer associativt göra sina egna kopplingar. Och att dela skrivarens vilsenhet inför historiens skrämmande skiften och de mäktigas godtycke av guds nåde – de som släpper lös sina dresserade jaktfalkar efter markernas småvilt.
Det är en mycket kort bok, och jag har redan hunnit läsa den tre gånger. Det lär bli många till, ty detta är den värd.
