[250510] Man kan kalla det en lättsam operaafton med både skratt och vemodig eftertänksamhet till härlig, lättlyssnad musik, ledd av Aivis Greters, detta möte mellan två korta verk av österrikaren Wolfgang Amadeus Mozart och den 84 år yngre ryske tonsättaren Pjotr Tjajkovskij, djärvt tillrättalagt att fungera metaforiskt som ögonöppnare för konstens och inte minst blindhetens villkor och det med några av vårt lands främsta operaröster, för vad är det vi inte vill, vågar se i vår tid?
Mozart var 30 år, med bara fyra år kvar till sin död, när hans lilla komiska verk Teaterdirektören 1786 uruppfördes som beställningsverk i slottet Schönbrunn i Wien. Om verket förefaller obekant för dagens göteborgspublik är det inte konstigt. Det har framförts på Storan 1866 men också så sent som 1972 på Scenskolan. Icke desto mindre har den version som nu kan framkalla skratt i publiken ett helt nytt libretto med en mycket fritt uppdaterad berättelse av en till Göteborgsoperan återkommen, gästspelande Staffan Aspegren och med mer musik tillagd. Det som från början var ett 20 minuter långt verk i form av en komisk teaterpjäs med musikinslag har byggts ut till en 45 minuters operakomedi i en rätt dagsaktuell kontext om konkurrens, kreativitet, konstens roll, homosexualitet, svartsjuka… Nåväl, det där låter ju som tämligen eviga frågor men handlar då snarast om hur de hanteras.
Jag sitter faktiskt på den välbesökta premiären och småfnittrar (rätt så ensam känns det som) genom i stort sett hela denna korta opera, som alltså skiljer sig från ursprunget både till längd och innehåll och med en resolut och förhållandevis utdragen, om än variationsrik, uvertyr. Längden på den blir till en poäng, när Sami Yousri gör entré som inspicienten Bosse Bringh med tidtagarur i näven och deklarerar att det är dags börja repetera. Men var är regissören? Men det här är långt ifrån 1700-tal så telefonkontakt etableras och regissören förklarar att han inte tänker komma utan överlämnar till ensemblen att sköta sig själv. Jaha? Och vem ska då bestämma rollbesättningen?
Kopplingen till Tjajkovskijs Jolanta, som förstås inte ens var påtänkt när Mozart skrev sin Teaterdirektören, är att det är den som ska repeteras. Åtta sångare och en tekniker instängda i ett trist typ väntrum, då dörren ut ganska snart går i baklås, hamnar snart i en räcka av uppgörelser, inte minst mellan vem som ska göra titelrollen. Där får vi glädjas åt supersopranerna Kerstin Avemo och Mia Karlsson i vokalt duellerande. Härligt kul. Och hur var det nu med orsaken till skilsmässan mellan Mia Karlssons Märta Silver-Vogel och Tobias Westmans Tomas Vogel? Var det möjligen Kristian Lindroos’ Leo Lovén? Ja, ni fattar, om jag fattat rätt, här flätas dikt och verklighet i vartannat och hur kommer det sig att plötsligt höra några toner ur franska nationalsången, skriven året efter Mozarts död. Att sno från Mozart var i så fall inget undantag.
Till sist går i alla fall dörren upp och efter paus får vi uppleva resultatet av repetitionen, där varken Avemo eller Karlsson har titelrollen, utan Julia Sporsén.
Symbolrik Jolanta
Tidigare i vår har vi kunnat berika vårt kunnande om musiksatta dikter i var sin romanskonsert i serien Grandi voci med just sopranerna Julia Sporsén och Kerstin Avemo med sinsemellan totalt olika och överraskande innehåll. Nu är de båda stora röster i var sitt verk samma kväll.
Julia Sporsén och tenoren Adam Frandsen, de enda som inte också medverkar i Teaterdirektören, gör med stark och fin inlevelse med sina prisade röster de bärande rollerna i Tjajkovskijs Jolanta i regissören och scenografen Christian Räths psykologiska Freud-inspirerade tolkning. Frågan är vem som utanför scenen skulle motsvara Jolantas stränge och samtidigt, som det kan verka, grymme far, kung René (Mats Almgren) för sin maktutövning över en älskad dotter som förblivit blind hela sin uppväxt men som fadern, om än mot sin vilja, till sist nu inväntar en vis person han fått nys om, som han tror ska kunna öppna dotterns ögon och släppa in ljuset i en dotter som kan liknas vid en Eva vid kunskapens träd. Men vad fick Eva att trotsa en högre vilja?
Så vad är det för ljus fadern varit rädd att utsätta dottern för? Ingen dålig tanke att grunna vidare på. Nu råkar förstås en vilsekommen ensam adelsman, Vaudemont (Adam Frandsen), ta sig in i det välbevakade slottet där Jolanta bor, och bli blixtförälskad i denna vackra, blinda flicka. Ja, hur det utvecklas kan man lätt gissa eller ta chansen att ägna ett par timmars nutidsflykt till för att själv berika sig med. Då gäller också en ganska annorlunda romantisk musik än Mozarts, förstärkt också av operakören, och inte minst av mestadels filmade svartvita kulisser av interiör och natur, mycket vackert och symboliskt. Den för Jolanta osynliga färgen demonstreras framför allt när hennes väninnor håller röda rosor i händerna medan hon själv, totalt omedveten om vad ordet ”röd” eller ”ljus” betyder. räcker fram en vit ros till den uppvaktande främlingen. Ej att förglömma är det som vanligt innehållsrika programmet, som överraskar med att bland annat delge avsnitt ur en digital konversation under arbetets gång med det här projektet, väl värt att berika sin egen operarepertoar med.
