[250616] Det var länge sedan jag läste ett så gripande och infernaliskt klarsynt samtidsepos som den här myllrande romanen. Epikens fokalpunkt är Kenya, det kolonialt undertryckta, det befriade och det sedermera våldtagna av inhemsk korruption, maktkamper och gränslös laglöshet. Ajany, dotter till en vapensmugglare och boskapstjuv i landets norra delar, tidigare kenyansk polis och dessförinnan boy åt en av kolonialmaktens brutala, brittiska frifräsare under Mau-mau-upproret, förs samman med Isaiah, son till nämnde frifräsare och nu på jakt efter sin far. Både de allra intimaste känslor och hisnande historiska perspektiv rörs upp – och så det stoft som är det sista som återstår av en människa och kanske av det Kenya som många drömt om.
Ajanys och Isaiahs möte föds ur ett av alla mord i spåren av det kaotiska valet 2007. Ajanys bror Odidi skjuts ihjäl på öppen gata i Nairobi, varvid en av hans fars gamla kumpaner och rivaler tar saken i egna händer och ordnar undan kroppen till faderns hus i norra Kenya, resans ände. Med på planet följer Ajany som snabbt tagit sig hem från norra Brasilien där hon fastnat i ett destruktivt kärleksförhållande. Isaiah kommer en annan väg, på jakt efter Odidi, som antytt att vid resans ände ska finnas spår efter hans far som gick upp i rök för många år sedan. Och så, när de ses, slår där gnistor mellan dem som ingen kan förstå.
Adhiambo Owuors inleder rafflande, i högsta tempo men överlag är hon en författare som klokt tillåter sig själv att ta sin tid och inte räds att breda ut sig. Språket är en nutida, mogen romanförfattares, men jag finner också många klassiska grepp. Det gäller vy- och landskapsteckningarna, som ofta är hisnande, särskilt när människornas litenhet vävs in i det storslagna. Det gäller passionshistorierna i olika tidsplan som driver flera nyckelskeenden framåt. Det gäller gränslösheten mellan objektiv naturrealism och socialpsykologisk dito i hur människor ur olika ursprung i detta jätteland väver in sina uppväxters myter till egna kartor för livet. Men mest av allt målar författaren med epikens breda penseldrag, där karaktärerna av litterär nödvändighet måste drunkna och förgås.
Berättelsen som vävs fram över de många hundra sidorna växlar mellan stora grepp kring både historia som nutid, där karaktärer tillåts växla mellan symbolbemängda pjäser i större spel och människor av kött och blod som formar verkligheten omkring sig för att passa sina behov när världen stöps om. Men det bryr sig samma värld föga om, och nådlöst tvingas de alla att gång efter annan ställas inför nya prövningar som kullkastar premisserna för de tidigare valen. Våld och vapen passerar nästan allas händer – ty så har Kenya blivit – och när det inte är människan som kommer med döden och skräcken inför den, så är det landets obönhörliga natur.
Adhiambo Owuors skildring är rasande över Kenyas försuttna möjligheter i spåren av befrielsen 1963 – och ännu mer efter mordet på Tom Mboya 1968. Rentav mer rasande än den är över den brittiska kolonialismen dessförinnan, utan att den senare för den skull målas i några förskönade färger. Och även om upplösningar och uppgörelser pö om pö för de individuella ödena i hamn på olika sätt, så är det övergripande tonfallet långt ifrån hoppingivande. Den brasilianske älskaren är på väg och allt talar för att det kommer att bli mer av samma om inget radikalt inträffar. Kvar blir ingenting annat än stoftet efter människor och ett underskönt men förlorat land.
