[250715] Ett storslaget skådespeleri i ett exklusivt scenrum mellan himmel och hav väntar den som uppsöker årets teaterföreställning i Stallebrottet på Bohus Malmön. Ett spel på en ö om en ö mitt i stormens öga kunde man tänka. När Prospero mot slutet säger farväl till sin magikerroll har det tolkats som Shakespeares eget avsked till teatern. Men Lisbeth Johanssons förnämliga gestaltning av rollen väcker inga sådana överförbara tankar. Och väl är det.
Att Shakespeares pjäs Stormen går att hantera på lite egna villkor är omvittnat. Även om mycket offrats av texten så finns här såväl vemodet och fjärrsynen inför ett ovisst öde som längtan, kärlek, vedergällning och försoning och inte minst komik. Lisbeth Johansson gör en fenomenal gestaltning som kvinnlig version av den landsförvisade fursten och magikern Prospero, som enväldig med sin dotter Miranda (Rubnia Banfield) styr ön de bebor med dess enda invånare, luftanden Ariel (Hanna Holmquist) och slaven Caliban (Victor Trägårdh), som tilltvingade medhjälpare.
Stormen har gått till historien som William Shakespeares sista helt egna verk. En del av konflikten tror man härrör från berättelser från de tidiga upptäcktsresorna och kolonisationerna. När teaternestorn Peter Oskarson gestaltade Prospero på Orionteatern i Stockholm i mars i år såg jag det som Oskarsons eget farväl till en lång och bred karriär inom scenkonsten. Sådan tanke väcker inte Lisbeth Johansson. Tack för det. Hon kan gärna fortsätta överraska i oväntade roller på våra västsvenska scener. Hon intar detta mäktiga bergtunga spelfält, viftande med sin trollstav, med imponerande kraft såväl fysiskt som i röststyrka. Inte fråga om att det inte skulle vara en makthavare och magiker hon gestaltar.
Prosperos dotter Miranda och luftanden Ariel spelades på Orionteatern av Oskarsons dotter Mika och Caliban av ytterligare en professionell skådespelare. Som en hyllning till dockteaterlegenden Michael Meschke gjorde de tre en rad övriga roller medelst uttrycksfulla ansiktsmasker, allt i ett litet 
format på en liten scen. För att nu hänga upp mig på den senaste av Stormen-uppsättningar jag sett genom åren som exempel på hur olika det går att hantera Shakespeares pjäser, även om ett och annat av intresse kan vara offrat. Till exempel mycket av den munvige gamle rådsherren Gonzalos kommentarer.
I Stallebrottet är de rumsliga förutsättningarna snudd på gränslösa. Den kulturförening som driver detta framgångsrika scenprojekt har dessutom kostat på området alltmer för sin väntande publik. Man tycks också ha byggt upp en kår av teatersugna amatörer att iklä sig olika biroller, i det här fallet besättningsmän, furstar och små bevingade luftandar, som stundom virvlar runt i och över klippor och skogsdungar. Därmed har också de avsnitt som skildrar den förlisning av ett skepp med Milanos och Neapels hov och besättningsmän, som Prospero med sin magi orsakat som hämnd,, kraftigt skurits ner för att i stället berättas av luftanden Ariel. Ariel är en roll som skådespelaren, tillika den ena av föreställningens konstnärlige ledare, Hanna Holmquist, gör till ett rejält roligt, flyktigt rörligt och charmfullt gäckande sagoväsen, beredd att lyda varje befallning från Prospero mot löfte om framtida befrielse, vilket också gäller den otyglade Caliban, son till öns tidigare härskare, häxan Sycora, nu Prosperos slav.
Hur Victor Trägårdh klarar att på nästan ingen tid alls omärkligt skifta identitet från denne skäggige trashank Caliban till prydlig, välrakad guldglänsande hovman är ett under. Båda rollerna gör han förträffligt, men framför allt framställer han Caliban som en snäll men ohyfsad vilde med en otuktad göteborgska i tal och ordförråd men också med guld i strupen när han föreställer Don Vittorio, Prosperos bror, en av de skeppsbrutna, som alla genom Ariels försorg, beordrad av Prospero, lyckats ta sig i land från skeppsbrottet lite här och där på ön utan en skråma på vare sig kropp eller klädsel.
Att Ariel kan lufta strupen med låten ”Fångad av en stormvind” hör till de musikaliska anakronismerna med bistånd av ett välspelande femmannakapell. Lite har väl skämtlynnet ändå slagit över när namnen på Göteborgs två rivaliserande fotbollslag får ta plats i dispyt mellan makthavare från Milano och Neapel i en föreställning som inte har ett dyft med Göteborg att göra. Nåväl, lite får väl offras på buskis-alaret.
Sist men inte minst kärleksparet!! Alltså Rubina Banfields Miranda och Staffan Kolhammars Ferdinand, son till kungen av Milano. Där kan man tala om blixtförälskelse! Något som dessa två demonstrerar på det mest lidelsefulla och oblyga sätt, kanske valda till rollerna just för att de också är ett par privat. Kolhammar visar sig dessutom vara en suverän komiker och hinner med många fysiska krumelurer innan han som Ferdinand förpassas med Miranda in i ett skjul av en förvirrad Prospero, som har svårt att acceptera att hennes dotter och sonen till hennes fiende blivit ovillkorligt förälskade. I motsats till Shakespeares mest berömda kärlekspar, Romeo och Julia, som behöver dö för att släkterna ska sluta fred, så slutar detta både med rivalernas försoning och lycka för de unga tu. En alldeles särskild eloge förstås till Viktoria Folkesson, som regisserat det hela.
