Med förlåtelsen som vapen

Om rätt ska vara rätt så var det redan 2003 som David Radoks uppsättning av Rossinis komiska opera Askungen hade sin urpremiär på Göteborgsoperan. Ett verk skapat på bara tre veckor av en 25-årig Rossini inför premiär 1817 på Operan i Rom och som snart spred sig till de stora operorna i Europa och lever vidare som en älskad opera buffa.  En saga ”med glimten i ögat”  som dirigenten Giancarlo Andretta i programmet säger om Radoks version och som varit med sedan dess.  Själv såg jag ”nypremiären” på Göteborgsoperan  2015 som då sattes upp som en lättsam avslutning inför sommaren med Gaia Petrone och Sergey Romanovsky som Askungen och prinsen med åtföljande ovationer från såväl inhemsk som internationell press. För här är alla fysiska grymheter från den gamla folksagan med sina många versioner ersatta av psykisk mobbning från styvfadern Don Magnifico och de båda halvsystrarna Clorinda och Tisbe (Mia Karlsson och Erika Tordéus) och framför allt av komik à la commedia dell´arte.

Då gjorde Åke Zetterström rollen som prålande betjänt utklädd till prins. Nu uppträder han med en våldsamt uppblåst mage, en klädsel och ett uppträdande som alls inte illustrerar en gentleman utan tvärtom den som girigt gjort slut på styvdotterns arv och nu bara är ute efter att via en av sina två döttrar bli ingift i prinsens slott. När en tredje dotter, som sägs vara registrerad i hushållet, efterfrågas, så förklaras hon död.

Nu har Hennes Öberg uppgiften att bära upp den förfärligt flärdfulla gräddtårtelika kostymeringen i och med sitt rollbyte med sin herre prinsen Don Ramiro, som i stället tagit hans plats i skaran betjänter, som också utgör den stora manskören.  Förväxlingarna avlöser nu varandra allt mer och svarar för komiken i och med ett uttrycksfullt skådespeleri utöver sången.  Mezzosopranen Ann-Kristin Jones, som förra gången gjorde en av halvsystrarna,  framstår som synnerligen trygg i sin roll som Angelina, Askungen kallad, som tålmodigt axlar sin roll vid spisen till dess ryktet om en bal på slottet når hennes öron. Traktens unga flickor uppmanas att komma i hopp om att prinsen ska finna en lämplig gemål. Att blixtförälskelse redan uppstått mellan Askungen och självaste prinsen är hon dock omedveten om sedan de två stött samman av en tillfällighet, då prinsen i rollen som betjänt vill få veta att han blir älskad bara för den han är.

Jones med vardagsrealistisk framtoning strålar av frisk energi och beslutsamhet både fysiskt och med sin starka stämma medan ”prinsen” Liam Bonthrone med vacker och lågmäld tenorstämma är klädsamt nedtonad. Förväxlingstemat fortsätter tills allt reder ut sig och Askungen får sin prins, inte medelst en upphittad sko utan mot ett armband, tillrättalagd på grund av tidens censur som förbjöd nakna fötter på scenen.

Nu som då framstår gruppen dansare i sina grå overaller och lustiga koreografier som små hustomtar som dyker upp med jämna mellanrum och svarar för en stor del av behållningen medan förväxlingstemat fortsätter. En uppsättning med andra ord med stora kvaliteter inte minst för den varsamt följsamma musikaliska tolkningen och som exempel på att förlåtelse kan vara ett väl så verksamt vapen i stället för hämnd.  Fullt värdig med anda ord att utöka sin operarepertoar med eller till och med uppleva på nytt även om 2015 års uppsättning är svårslagen.