[250909] Regionteater Väst beskrivs som Sveriges största turnerande scenkonstinstitution för barn och unga med fasta scener för teater och dans, om nu det undgått någon. Senaste besök för Albas räkning har gällt en premiär i Borås och en nypremiär i Uddevalla med verk av två kända koreografer. Det handlar om Anne Jonssons filosofiska Står och Faller och Örjan Anderssons humoristiska Som Rödluvan.
Fysisk fantasi om förtroende
När dansarna Marta Bianchi och Olivia Hansson hoppar in på scenen och lekfullt kommunicerar med varandra via lustiga, pipiga ljud och kroppar böljande av rörelse får jag först associationer till små möss ur en Disney-film.
Föreställningen Står och Faller har mellanstadiebarn som målgrupp men kan absolut fascinera vilken publik som helst med sin talande fysiska, närmast filosofiska fantasi om förtroende med en synnerligen originell koreografi och ett mimande som stundom blir till talade, dock lite svåruppfattade, ord.
En laddad spänning uppstår när en storvuxen mansfigur Set (Yorgos Michelakis) dansar in i det nakna och bunkerlika scenrummet, en sorts källarutrymme att fly undan till för att bearbeta svåra tankar som det står klart att Set plågas av. Här möts han oväntat av de två figurerna som vill hjälpa honom. Set mår helt klart inte bra, vilket han ger expressiva uttryck för. Vad som orsakat hans oro, någon sorts svek tydligen, är dock lite svårt att förstå, trots viss talad dialog. Fantasin får göra sitt och trigga fascinationen för hur variationsrikt och oförutsägbart, ibland också svårtolkat, det koreografiska språket kan uppfattas. Det för åtminstone mina tankar till Reggio Emilias pedagogiska filosofi, bygd på en dikt av Loris Malaguzzi, med de berömda raderna om att barnet har hundra språk men berövas nittionio. Det kan man kanske tänka på när man ser vad allt som kan sägas med kroppen. Felix Björklunds häftiga, illustrativa musik på framför allt slagverk gör mycket till.
För lärare finns ett ambitiöst material för både för- och efterarbete i klassrummet, om dansen som språk och om begrepp som svek och förtroende.
Står och faller ges som skolteater i Borås, Tranemo och Skövde fram till slutet av oktober, då det blir Uddevallas tur. Någon offentlig föreställning finns i alla fall ännu inte upptagen på spelplanen.
Rödluvan som lustigt dansdrama
Ingen dålig början att inleda dagen med en dansteater om Rödluvan ihop med ett gäng tredjeklassare från Ljungskile! Koreografen Örjan Anderssons Som Rödluvan, som jag missade förra säsongen, har haft nypremiär på Regionteaterns scen i Uddevalla. Det är en sprittande lustig föreställning om sånt som tillit och godhet.
Örjan Andersson har skapat ett antal dansföreställningar i Västsverige utifrån kända klassiker, som Odyssén, Ett Drömspel, Trollkarlen från Oz och även Hamlet. hösten 2026 lär han återkomma till Folkteatern med en version av Ibsens Peer Gynt med dansare och skådespelare.
Att göra dansteater för de yngsta skolbarnen av en klassisk saga som Rödluvan med ny text av Magnus Lindman riskerar knappast att inte bli igenkänd, särskilt som den görs som en blandning av tal och uttrycksfull och gladlynt dans. Detta sagomotiv som härstammar från sent 1600-tal har blivit till en infallsrik dansföreställning som hade premiär förra läsåret men som nu haft nypremiär och uppvisar en härlig dynamik och humor utförd av fyra erfarna och roligt expressiva dansare.
Ingenting tycks kunna oroa Malin Kvists Rödluvan i hennes glättiga framfart med yviga rörelser i blodröd dräkt och luva, där hon föreställs vandra fram ensam genom skogen för att hälsa på sin väldigt sjuka mormor. Inte ens mötet med en varg, snyggt och förföriskt gestaltad av Felix Skalberg inger betänkligheter. Mötet med vargen blir lika kärleksfullt som det med Oliver Flor Julls trygga jägare, som är på jakt efter vargen. Mormor, som i denna nypremiär gestaltas av en manlig dansare, Rasmus Skaremark-Solberg, iklädd fluffig vit nattdräkt, är dock inte värre däran än hen kan företa ett antal skutt ur sängen för en serie skojfriska dansanta krumelurer, vilket får en grabb i publiken på bänken framför mig att glatt imitera rörelserna på scenen. Kul! Gemensamt för dessa välutbildade dansare är deras förmåga att ta ut svängarna med besked i alla steg och rörelser i en härligt komisk rörelsedynamik.
Det har blivit en rolig och charmig föreställning med stora gester, som fritt följer den allegoriska sagans handling om en varg som är så hungrig att den inte hinner tugga utan slukar först farmor och därefter Rödluvan hela. Det har som följd att båda kan återuppstå helt oskadda sedan den godmodige jägaren befriat dem.
Hur en sådan berättelse ska tolkas kan bli ett tacksamt samtalsämne i klassen. En av många teorier är kanske mest gångbar för den tänkta målgruppen, att Rödluvans vandring genom skogen symboliserar övergången från barndom till tonår och resulterar i en begynnande medvetenhet om världens faror. Men det röda föreslås också kunna indikera något så symboliskt som solens ned- och uppgång.
