[250918] Yvesands prisade och originella debut, Häng City, från 2022 drevs av det träffsäkert både vilsna och valpigt självsäkra tilltalet i den unge berättarens språk, liksom dialogerna i pojkgänget som drev runt i en tom sommarstad i väntan på högstadiet. En värld av bråddjup tristess blandad med bisarr surrealism mitt i all påtaglig vanlighet, som ofta blev absurt komisk och ibland mörkt hotfull – precis som den vuxenhet som väntar en växande pojke. Tonfallet återkommer inledningsvis i den här lysande uppföljaren, där berättarperspektiven är flera men berättarna vad det lider alltmer oklara.
Historien skruvas bit för bit, med små men hypereffektiva medel, långt bortom debutens fokuserade ögonblicksbild av ett av den manliga uppväxtens mest betydande mellantillstånd. Men det är där den tar avstamp och Yvesandläsaren känner sig omedelbart hemma. Johan växer upp i en vanlig familj, i ett normalsvenskt bostadsområde uppåt landet och hänger med kompisarna Tino och Danne. De är alla tre lite i marginalen av andra barns sociala gemenskap, nördiga och därmed samtidigt barnsligt avskärmade i sin bild av världen och ovanligt avancerade för sin ålder, särskilt på datorer och internet. Johan skiljer dock ut sig med en inre föreställningsvärld fylld av skrämmande gestalter och ”ovänner” han aldrig pratar om någon annan med.
Han lyckas ducka de sociala fällor som öppnar sig överallt genom att ta efter sina kompisar, särskilt Danne, och hålla sig tillknäppt otillgänglig mot vuxna. Han hatar skolan och när Danne flyttar till en annan stad slutar han gå dit och driver runt på stan. Han hamnar i den unge vuxnes ingenmansland, alltmer snärjd i en onämnbar malström av impulser och förlamande inre sug, som han ibland följer men oftast håller ifrån sig bäst han kan med att parkera sig framför datorn eller sitta och tomglo nånstans i stan med pumpande knä.
Johans inre liv skruvar in sig i allt mer verklighetsfrämmande scenarier, som det om Enhetsavdelningen och Roland Brembo. Han fortsätter sky vuxna om han inte måste men klarar av att närma sig barn. En dag gör han något oerhört. Men ingenting händer. Johan tänker ibland på sin gärning men bryr sig inte värst. Han fortsätter i sitt slutna tillstånd, går jobbsökarkurs efter jobbsökarkurs, blir till slut städare och flyttar hemifrån.
Där blir han granne med Jonna och Jocke, Jonna som börjat undra alltmer och oroa sig över huset mittöver gatan, med det halvöppna garaget och den trasiga rutan på baksidan. Men så dyker en oförutsedd besökare upp och förklarar att han ska hjälpa henne med bekymret, att det är hans jobb. Han är spännande, tycker hon, och han gör henne verkligen lycklig. Gradvis förändras Jocke, Enhetsavdelningen avvecklas och fallet Brembo avskrivs.
Jonna och besökaren åker på semester med barn och hund, ungefär samtidigt som verkligheten hinner ikapp Johan när polisen knackar på. Konstaplarna förhör hans grannar, Jonna och Jocke, och för bort honom. Vad tycker han om det, om sitt dåd, om sitt liv? Bra fråga, nästa fråga. Alltmedan universums väldiga krafter, från början till slut, utanför och innanför tid och rum, överallt och ingenstans, ger mänskligheten plats i all sin ynklighet – liksom samma krafter, vad allt lider, förintar oss, till ingen saknad men kanske ändå lite välkommet?
Ja, det är skumt, oerhört skumt, alltihop. Men språket drog mig med tveklös, helt och hållet originell kraft rätt igenom den här boken på ett sätt som gjorde allt det alltmer skumma till poesi: en sorts allegoriska reflektionsskikt över Johans dåd och liv, över vad en pojke är och kan bli, över vad galenskap kan rymma, vad en människa kan vara och vad vi kan förstå av det. Läs den – men håll i er!
