[250929] Jag har länge upplevt Göteborgs Dramatiska Teater som ett enastående fenomen, ett ständigt pågående arbete mot en poetisk/musikalisk grundform som man inte finner motsvarigheten till någon annanstans. Ett viktigt inslag i detta grupparbete är skådespelaren Erik Åkerlind och hans samarbete med regissören Hans Blomqvist, som här återigen tagit sig an författaren Franz Kafka i hans egenskap av utmaning.
Erik Åkerlinds skådespelarkonst präglas i den här uppsättningen av ett försiktigt, respektfullt diskret och närmast trevande förhållande till berättelsen, vilket gör att han tycks famla sig fram genom den i scenrummet, inte (bara) som ett uttryck för en redan hos Kafka väl förankrad vanmakt, utan som vore det den mest självklara sak i världen att existera på för honom just där, just då. Det känns följdriktigt, nästan logiskt, något han vill att man som åhörare/åskådare skall bli indragen i, förstå, så att man blir aktivt varse det som sägs från scenen och mer än gärna låter sig provoceras av.
På något märkligt sätt kan man således låta sig påminnas om snart sagt vad som helst som man annars går och grubblar över genom Åkerlinds framställning. Det berikar och vidgar innehållet, så att en i sig ganska ogenomskådlig text efter en känd författare pockar på reflektioner över mycket av det det som redan i förväg ligger och surrar i medvetandet: storpolitiska fenomen i tiden som ter sig outgrundliga, näst intill ohjälpliga och inför vilka vi står lika handfallna som någonsin Åkerlinds clownsminkade figur med alla sina lika envist som nervöst insisterande studsande bollar omkring sig.
Hans sorg förvandlas till medkänsla, hans ärr består inte så mycket av hans hemligheter som att de blivit hans monument, hans tystnad visdom i stället för tomhet, hans arv mänsklighet snarare än banal berömmelse.
Då uppstår en ny närvaro i det som är skådespeleriet, väggarna faller åt sidan och snart finner man sig delaktig i allt det som är skört i livet men som man trots det inte kan undvika att behöva konfronteras med på olika nivåer. Under föreställningens gång märker man att bortom alla de gåtor aktören och genom honom författaren kämpar med dyker allt det upp i den aktuella omgivning som man likaledes står handfallen, för att inte säga handlingsförlamad inför.
På det sättet kan en timmes teater fläka upp insikter i det som är livet just nu, på ett öppnare och mycket snävare avstånd än förut..
Det är vad skådespelarkonsten kan åstadkomma och som man dessvärre alltför sällan erfar, eftersom behovet av att skydda sig för all sådan riskfylld exponering ofta är större än viljan att avslöja vad vars och ens inre vilja och motiv egentligen drivs av.
Det leder fram till något mycket upplevelserikt, något man kunde kalla scenkonstens och/eller skådespeleriets kärna.
