[250929] Hai är en pillerknaprare som smiter från det mesta. Han säger till sin mor att han äntligen tänker ta tag i sitt liv och börja på läkarlinjen i Boston, han lämnar hemmet och modern men åker inte till Boston. Istället vimsar han omkring i ett tomrum innan han en dag står på en bro med planer på att hoppa.
Grazina är en överlevare från krigen i Litauen, de mot Stalins Ryssland och Hitlers nazister. Nu bor hon i ett fallfärdigt hus vid kanten av den flod Hai tänker avsluta sitt liv i. Hon är dryga åttio och på väg in i demensdimmorna. Men hon får den unge mannen att avstå hoppet och eftersom han ingenstans har att bo flyttar han in hos henne, och de kommer utgöra ett till synes omaka men kärleksfullt par romanen igenom. Och jag tänker stundvis på den underbara filmen Harold och Maude, med ett lätt besläktat par.
Sony, döpt efter det japanska elektronikföretaget, är kusin till Hai. Han arbetar på snabbmatstället HomeMarket. Han är autistiskt insnöad på det amerikanska inbördeskriget och slaget vid Gettysburg, han rabblar ständigt namn, händelser och årtal, men ser också till att Hai får börja på HomeMarket.
Sedan finns där de starkt profilerade arbetskamraterna på snabbmatstället, vi får ta viss del av deras karaktärer och historia. Det är mycket elände och sorg bland samtliga inblandade i romanens personage, men också en väldig värme och ickeförebrående ton i berättandet. De bor alla i den fiktiva lilla staden East Gladness i Connecticut, en avfolkningsbygd där mest samhällets förlorare stannat kvar. Eller förlorare är fel ord, men det handlar om ett prekariat som lever utanför det ”riktiga Amerika”, det som Trump möjligen drömmer och fantiserar om. Och som egentligen aldrig har funnits.
Ocean Vuong debuterade med den hyllade diktsamlingen Natthimmel med kulhål (på svenska 2017), och romandebuterade några år senare med den lika aktade En stund är vi vackra på jorden. Nu kommer han med romanen Kejsaren av Glädjen, i snygg översättning av Niclas Nilsson (på Brombergs).
Vuong är en fena på att beskriva karaktärer, precis som det mesta annat. Han är en styv författare med en poets blick på tillvaron och miljöer. Romanen inleds med en sju sidor lång stämningsbeskrivning av samhället, dess omgivningar och befolkning, och av någon anledning kom jag att tänka på och jämföra med liknande avsnitt jag tycker mig minnas från Steinbecks klassiker Vredens druvor:
”Den sju månader långa vintern börjar i slutet av september, då frosten glittrar på tingshusets gräsmatta och huvarna på bilar som står uppradade längs gatorna. Medan lönnar, popplar och sassafras vajar silas ljuset bärnstensgult genom de avlövade lövverken. Till och med spiran på den igenbommade lutherska kyrkan har gått från duvvitt till dagsgammalt smör före middagen.
Vi är skeptiska, men vi är inte främmande för hopp.”
När jag tycker som minst om romanen känns det som att den är två; en där vi är med Hai och Grazina, och en på Hais arbetsplats. Möjligen är jag inte van vid den humor författaren excellerar med. En del händelser presenteras närmast som komedisketcher, där folk kommer in på en scen, ”larmar och gör sig till”, och går av.
Också när vi är med Hai och Grazina kan det bli dråpligt, inte minst när hon inte riktigt är med. Men där är det på ett vis ändå mer nedtonat och känns mer på ”allvar”. Så är det nu naturligtvis inte, nog är det på allvar även när Vuong har en humoristisk och en lättare ton om de anställdas olika belägenheter.
Ibland blir det dock för många ord för min smak, exempelvis långa beskrivningar av sådant jag inte förstår vitsen med. Hur allting fungerar i ett snabbmatskök till exempel, ugnar och diverse prylar och maskiner. Jag undrar också om det är enklare, mindre komplext, än den förra romanen. Att det därför också är mer direkt och snabbläst. Jag läste hundra sidor första dagen, något inte helt vanligt för min del. Men ju längre jag kommer i romanen desto mer vinner den och Vuong över mig på sin sida. Kanske beror det på att jag efterhand vänjer mig vid humorn och den lite lättare stilen, och det är fortfarande vackert skrivet, smärtsamt och roligt sida vid sida.
Grazina kallar Hai för Labas. Hai låter ju som hi, som i hello, och labas betyder hej på litauiska.
Ibland spelar Hai med när Grazina i sin demens är tillbaka på krigsfälten i Litauen, rena teaterpjäserna emellanåt och det kan bli rejält komiska scener. En gång, när sonen och nån myndighetsperson var på besök och vill ta henne till ett vårdhem, lämnade han över salt- och pepparkaren som vore de handgranater.
”Eldstriderna, en dröm i en dröm i en illusion, ägde rum ungefär tre gånger i veckan, och de sköt på varandra i hela huset, fingerpistolerna laddade och osäkrade när de tog skydd bakom de blommönstrade möblerna. De befann sig på ett gammalt kobete, kunde han säga till henne, eller vid vägkanten intill en beskjuten by, eller i en talldunge där pistolgrått ljus strilade genom kronorna.”
Det tog 300 sidor innan det blev tydligt att Hai är homosexuell, innan dess bara subtilt antytt. Det som i debutromanen är ett tungt tema blir här mest en detalj. Hai berättar för Grazina, pratar om hbtq, eller som hon säger ”habetku”. Och det smyger in berättelser från Vietnam och Hais och moderns historia. Henne känner vi från debutromanen, arbetande på diverse nagelsalonger. Deras inte helt problemfria relation ligger och skvalpar i bakvattnet av berättelsen.
”De hade just stämplat ut och satt på baksidan, cigaretten en röd pärla som skickades mellan deras läppar i koboltmörkret.
Det var en av de där dagarna då man arbetar till man är halvt fördärvad och inte har minsta vilja, inte ens kraft, att gå hem. Det var en slags lyx att vara på den här platsen, i dess svett och värk, och samtidigt sitta och röka en cigarett ända ner till det blöta filtret utan att någon säger åt en något, eftersom man har stämplat ut. En värdig, trotsig vila.”
Det är lätt att associera till Jenny Wrangborgs debut Kallskänken.
Hai och några andra från HomeMarket extraknäcker en helg, och de åker till ett ställe för att slakta grisar. Avsnittet blir till ett skräckscenario, med hög musik av Rage Against the Machine och Slipknot som soundtrack. Här finns tydlig samhällskritik av djurhållningen och köttindustrin, på andra ställen även av snabbmatställenas ”fuskande” för att överleva ekonomiskt.
Romanen är i fyra delar, betitlade med årstidernas namn. Den går från vinter till vår, och viskar om att livet tar ny fart.
