[251001] Det kan man kalla en dunderkarriär. Från Idol 2016 till musikaldebuten 2023 som den grönsminkade häxan i Wicked på Göteborgsoperan till att därpå maxa med ännu en titelroll där i musikalen Miss Saigon. Svårt säga annat än att 25-åriga Feline Andersson är ett fynd också för den rollen med sin oskuldsfulla framtoning, sin klangrikt nyanserade och omfångsrika röst. Så är hon också i gott sällskap med inte minst Timothy Garnham som hennes olycksbringande kärlek Chris och övriga namngivna i dramat. För drama är det, inte minst musikaliskt. För att inte tala om den överdådiga, sinnrika, tid- och platsspecifika scenografin och kostymeringen!
Allt i allo är det ett storslaget musikalverk som nyss haft premiär på Göteborgsoperan, sedan den med samma produktionsteam gjort succé på Folketeatret i Oslo. Det finns ingen i denna historia, som tänks utspela sig i slutfasen av Vietnamkriget, som inte väcker medlidande i den desperata kampen för överlevnad. Det gäller ju särskilt den unga, blyga flickan Kim, ensam överlevande i sin familj och som sett som enda möjlighet att ta sig från landet till storstan och uppsöka ”horhuset” Dreamland, där ”ingenjören” med desperat energi och utan pardon säljer en kärleksstund med unga flickor till amerikanska soldater. Eu Jim Hwang är en fenomenal kraftkälla för den rollen, både i röst och expressivt skådespeleri. Med stor uppfinningsrikedom odlar han den stora drömmen om att ta sig till Amerika, en dröm som utvecklats till föreställningens mest storslagna och färgsprakande scen i all sin vulgaritet. Särskilt talande i en tid när den drömmen väcker många frågetecken. En svårslagen scen är förstås den när en till synes verklig helikopter ses landa för att hämta hem överlevande amerikanska soldater, däribland Chris, sedan de nordvietnamesiska trupperna intagit Saigon, vilket skedde 30 april 1975.
Det är mycket i denna historia, som inspirerats av Puccinis opera Madame Butterfly, som i sin tur inte utspelar sig i Vietnam. Den utspelar sig långt tidigare i historien i Japan och vars urpremiär i Milano 1904 blev ett dunderfiasko men som efter en del ändringar kommit att bli en av de mest älskade operorna. På Göteborgsoperan gavs den så sent som i våras med en motsvarighet till Chris, marinlöjtnant Pinkerton, som enligt mig framstod som en ”skitstövel”, vilket dock inte Chris gör, blott aningen oskuldsfull.
Det säger en del om den flerhundraåriga koloniala historia som man trott varit i upplösning men som bara visar sig kunna återuppstå i nya scenarior med olika maktförhållanden, nya inbördeskrig, nya flyktingströmmar, traumatisering, övergivna kvinnor och faderlösa barn. Alla en sorts samhällets olycksbarn i fas med en annan älskad musikal av Schönberg-Boulil, Les Miserable, efter Victor Hugos roman från 1862 med samma namn.
I centrum i det nu aktuella dramat står till slut den lille pojke, Tam, som Kim fött sedan Chris tvingats hem efter kriget med löfte om att snart komma tillbaka och hämta henne, ett löfte som snart är glömt men avslöjar sig i mardrömmar, tills han efter ett antal år får reda på att Kim lever och har ett barn som är hans, varpå han och hans amerikanska hustru beslutar söka upp henne. Liksom i operan är Kim till och med beredd att offra sitt liv för att gossen ska få ett bättre liv än hon haft och går med på att han får följa med dem. Särskilt drabbande blir förstås också här slutscenen, då Chris råkar bli vittne till Kims självmord, inte med kniv utan med en pistol hon en gång fått av honom för att skydda sig till dess de skulle återförenas. Hon kan, liksom Mme Butterfly, inte tänka sig ett fortsatt liv som ensam och skyldig till att ha varit i lag med fienden.
Sällan har ett så ungt barn setts på operascenen som denne Pontus Bremholm, en av tre utvalda till barnrollen och som till fullo charmade premiärpubliken bara med sin närvaro. Att en audition till vuxenrollerna i ensemblen också gjorts i London sägs bero på en minskad tillgång på artister med vietnamesiskt/asiatiskt ursprung och att man idag är betydligt mer angelägen om att ge musikalen ett utseendemässigt trovärdigt intryck, vilket också ger sig till känna i den väl utforskade kostymeringen.
Frågan är nu om denna oerhört välgjorda och påkostade uppsättning av Miss Saigon ska kunna avgöra om Göteborgsoperan kammar hem operavärldens finaste pris, nominerad som den är till International Opera Award 2025, att jämföra med filmvärldens Oscars. Övriga nominerade i samma kategori är Deutsche Oper Berlin, Houston Grand Opera, MusikTheater an det Wien, Opernhaus Zürich och Teatro alla Scala. Vinnarna presenteras vid en ceremoni på Greek National Opera i Aten den 13 november.
