[251004] Efter en (mästerlig) utflykt i lite annan tematik med Oceanen från härom året, återkommer Sem-Sandberg här till det slags sceneri som på bokens baksida omtalas som ”det europeiska vansinnet”. Det slags besatthet som civiliserade och kultiverade människor kan dras med i och uppfyllas eller omsvepas av tills allt av besinning och värdighet villigt lämnas därhän och allt som är någonting värt raseras och förintas. Som under reformationsstridernas 1500-tal, när en extrem anabaptistisk sekt, omnämnd som vederdöparna, tar över den tyska staden Münster i ett folkligt uppror mot det korrupta och förljugna Heliga romerska kejsardömets värdsliga och kyrkliga institutioner.
Vad som börjar som en i någon mån begriplig motståndsrörelse påeldad av folklig vrede förvandlas med den doktrinära trons hjälp, dess självproklamerade uttolkare och det skräckvälde de strax upprättar steg för steg till ett måttlöst elände av laglöshet, angiveri, massmord, kvinnohat och svält. Dess enda konstanta funktion blir att hålla det nya hovet med festmat, sprit och sex medan den utkörda Furstbiskopens trupper belägrar staden. Det tar två år innan korthuset imploderar efter månader av svält och våldskaos, och ett blodbad utan like sätter punkt för ”Det nya Jerusalem” när staden stormas och återtas från ”Konungen” Jan Bockelson.
Vansinnestemat går i Sem-Sandbergs författarskap hand i hand med hans numera etablerade dokumentära romankonst. Han doppade en tå i det redan med Theres, där fokus riktades mot den tyska Röda Armé Fraktionen (och indirekt den europeiska västerterrorismen) under 1970-talet, särskilt dess främste tänkare och propagandist, Ulrike Meinhof. Rörelsen växte fram ur rättmätig vrede mot världens tillstånd (särskilt Vietnamkrigets fasor) och den Västtyska statens repression mot dåtidens vänsterrörelser. Men de revolutionära visionärerna förvandlades snart till en dödssekt, där den egna självrättfärdigheten berättigade urskiljningslöst mördande utan gräns.
I Allt förgängligt var det i stället den bayerska Novemberrevolutionen 1918 och dess, delvis genom högerextrema terrorister, gradvisa urartande i en kortlivad kommunistisk rådsrepublik 1919, där misstänkt icke rättrogna (t ex socialdemokrater) mördades på löpande band i ett kortlivat terrorvälde, intill dess att tyska armén krossade revolutionsförsöket på samma blodiga vis som det s k Spartakistupproret i Berlin. De fattiga i Lodz riktade om siktet mot nazismen och förintelsen, i synnerhet den roll som den antisemitiska massmordsapparaten gav judiska samfälligheter att, inspärrade i sina ghetton i väntan på dödslägertransport, administrera sitt eget slaveri och sin egen undergång under hot att annars utplånas omedelbart.
Det finns förstås paralleller mellan de rättrogna vederdöparnas utgångsläge, de som gjorde uppror mot den tyska och bayerska monarkins diktaturer och RAFs urvrede över USAs kolonialkrig i Sydostasien och det egna landets repression i demokratins namn. Berättarrösten i De heligas stad är en ung man, faderlös och av låg börd, som tagits hand om enklare släktingar, enklare handelsmän och hantverkare, där han också lär känna den lite eljest flickan Klotilde, som i romanen växer ut till en alldeles särskild trixtergestalt, med drag av både ängel och demon. I hans omgivning finns många med anledning att ogilla både den katolska kyrkans geschäft och dess värdsliga förtryckarapparat genom sina smorda härskare. Givet den kristna trons grepp om människors hjärtan är det begripligt att dras till en religion som ogiltigförklarar allt det lullull och hokuspokus som munkar, nunnor och prelater försörjer sig på, deras gudomliga anspråk (och därmed deras berättigande av kungamakten) och som i stället utser varje människa som lika värd att föra talan med sin gud. Förkastelsen av barndopet är en detalj, men en viktig sådan, ty den innebär att inträdet i rörelsen sker med en sakramental ritual som redan erkänns som magisk: vuxendopet. Magi och överjordiska uppenbarelser blir, tillsammans med längtan efter befrielse och anstiftarnas retoriska krumbukter, också vad som inledningsvis rättfärdigar det som görs i trons namn. Det är detta som utnyttjas av de till staden tillresta upprorsledarna för att mobilisera sina skarors vrede och placera sig själva på tronen att härska över samma vrede när Furstbiskopen och hans allierade drivits ur staden, så att den steg för steg vänds mot människorna själva.
Det är ett taskspeleri som gick hem i stugorna i Münster lika väl som Ulf Ekmans dårlallande på Livets Ords väckelsemöten gick hem i Uppsala när det begav sig. Men i dagsläget är det svårt att inte i första hand tänka på Donald Trumps dödliga pajaskonster och dess verkningsgrad på den breda amerikanska allmänheten. Men trixen har nyttjats många gånger mellan Münster 1534 och Mar-a-Lago idag. Det är tyrannens klassiska trixande – det är Mussolini, det är Hitler, det är Stalin, det är Pol Pot, det är Kim Il Sung, det är Idi Amin, det är Khomeini, det är Putin – det är Kristi Brud och Jim Jones. Och så många andra dessförinnan, innan även Münster, och – gissar jag misantropisk – även framöver.
Retoriken i just Münster predikar att all egendom nu är gemensam, att alla är lika, att ingen är någons herre. Och medan det skenet bländar massorna gäller det att agera snabbt. En serie krumbukter etablerar styret av ”profeter” vilka – trots att alla ju har lika nära till Gud – visar sig vara de enda som verkligen kan avslöja Herrens vilja och planer. Alla som tvivlar därpå är misstänkta papister och förrädare. Och så vips är den gudomliga viljan att Jan Bockelson ska bli smord till konung, med sina profeter till riksråd och sin ställföreträdare till bödel med ”rättvisans svärd” – vilket strax klyver skallar och halsar så det står härliga till. Ty snabbt har det främsta medlet att klara sig undan svärdet och ta del av det materiella överflöd som samlas i det nya hovets slott att ställa sig i den nya regimens tjänst – exempelvis genom att ange någon som otrogen eller överlöpare.
Ty för folket i allmänhet inträder ganska snart en allt bistrare tillvaro, med slit för de nya herrarna att säkra deras fortsatta maktställning och välmåga med allt mindre att äta som lön. Men att tvivla är livsfarligt och alltför många män går åt i inbördes stridigheter, avrättningar och utvisningar. Det leder också till i hovets ögon alltför låga födelsetal – hur ska detta nya Jerusalem kunna bestå utan arvingar? Konungen åtgärdar snart problemet med att ge männen fri tillgång till alla kvinnor (utom hans egna frillor) att äkta – i praktiken uppstår en gruppvåldtäktshysteri som leder till massmord på kvinnor och barn, så kvinnorna flyr in i månggiften de aldrig önskat, där de kan bli våldtagna under fredligare former – eller avrättas av regimen när deras män ledsnat på dem och anger dem som avfällingar. Kvinnan blir, som i alla tyrannier, reducerad till avelskossa i den pronatalistiska politikens tjänst, och på köpet blir den maskulina tvedräkten åtgärdad – för tillfället.
Ett annat inslag som klingar familjärt är de ideologiska krumbukter som tyrannen använder för att svära sig fri från ansvar. När utlovade gudomliga stödstyrkor som ska undsätta staden uteblir är det för att hans fårskock brustit i sin tro. Likaså när bröd inte magiskt materialiserar sig ur tomma intet, och så vidare. Ty grundsatsen i vederdöparnas lära är ju att det är den enskilda människans tro som skapar bandet till den Gud som ska förverkliga miraklen – liksom Hitler predikade att det är den ariska rasen/tyska folket som smider sin egen överhöghet genom att besegra alla andra, eller Kim Il Sung lärde i sin filosofi att om folkets vilja bara är stark nog så är allt möjligt. Ledaren står fri från ansvar vare sig det handlar om isolering, svält och fattigdom eller militära nederlag. Ty så lär skriften och profeten.
Berättaren, Klotilde och en annan central karaktär vid sidan av maktspelets huvudfigurer och offer, den stumme tornvakten Benjamin, introduceras på ett vis som gör staden Münster levande och myllrande, full av lukter och larm och skrymslen och prakt och allehanda typer, redan innan de anabaptistiska klåparna anländer. I bakgrunden lurar också, visar det sig efter hand, en dold berättare som på något sätt vet vad som rört sig i Konungens och Furstbiskopens huvuden, utöver vad Klotilde haft chans att upptäcka. Skildringen vecklas ut i många steg och detaljer i vad som visar sig vara en krönika byggd på många vittnesmål förutom berättarens minnen, men rättframt berättad och bitvis full av harm. Med all rätt förstås, men det här envisa perspektivet förtar samtidigt lite av poängen med att skriva en roman om dessa skeenden och inte bara – just – en krönika.
Den moraliska domen över upprorsmakarna och de som snabbt ansluter sig till dem, köper deras trix mot bättre vetande för att det är enklast så, och de som när det verkligen börjar bli illa låter sig korrumperas, faller upprepat hård och klar ur berättarens mun. Men den hjälper mig inte att förstå de som dras med – i väckelsen, i upproret och, vartefter, i de alltmer utstuderade grymheter som vidmakthåller eländet. Upprorsmakarna analyseras något – de är redan från början bedragare av bondfångarkaraktär och/eller fanatiker som redan villat bort sig i den egna retorikens irrgångar. I just det avseendet sticker Theres ut bland Sem-Sandbergs vansinnesgestaltningar – kärnan i den romanen är just det psykologiska mysteriet Ulrike Meinhof. Men i den här romanen upprepas en formel från De fattiga i Lodz, där ghettoledaren Rumkowski redan från början är en usling, en pedofil som antyds söka ledarpositionen för att freda sig från straff och för att komma åt barn att förlusta sig med. Lika lite som Bockelson och hans anhang korrumperas han, han bara följer sin natur.
Detta är säkert helt korrekt ur dokumentär synvinkel – detsamma gäller nog många tyranner, stora som små. I grunden är de nästan alltid småhandlare och lurendrejare som moraliskt är fördärvade sedan länge. Men när detta blir den enda fördjupning vi får om hur vansinnet är mänskligt möjligt uppstår ett litterärt tomrum, oaktat hur målande och pregnant och bildande och engagerande prosan målar skeenden, handlingar, öden och miljöer. När skräckväldet väl är på plats är motiven lättare att förstå av skildringen själv. Du gör vad som krävs för att överleva, helt enkelt. Eller, om du ser din tid som redan utmätt: du tar för dig av allt du kan medan tid är.
Men varför dras hyggliga människor med till att börja med? Det har jag försökt fylla i lite om ovan gällande just Münster – men för denna förståelse krävs en hel del förkunskaper om grunderna för reformationsstriderna, som nog kunde ha utvecklats lite mer än de religiösa slagord som haglar boken igenom. Här fanns, bortom den religiösa ideologins ytskikt, trots allt materiella realiteter i form av brutalt feodalt förtryck och kyrklig korruption som man inte kan räkna med att alla läsare vet om.
Ännu mer svårförståeligt är dock vad som sker därefter, men innan skräckväldet är på plats med sin dödliga logik. Varför vänder sig inte människor bort från de förmenta befriarna när man börjar ana att de är falska? Varför kvävs inte tyranniet i sin linda? Det är lättare att förstå i fall som Trump, Nazityskland, Putin och Erdogan – tyranner som börjat som folkvalda med demokratiskt stöd. Här hindrar demokratins egna institutioner att den vars syfte det är att nedmontera dem avpolletteras. Men i fallet Münster (eller i München, eller i Iran) är inte detta vad som sker, där är det fråga om en inledande befrielse från förtryck som vänds i sin motsats. När detta börjar synas – när löftena om mjölk och honung och allas lika ställning inte infrias – varför gör då inte samma folk som nyss var starkt nog att jaga bort den förra tyrannen processen kort med de nya herrarna? Varför väljer så många att, tvärtom, bistå tyrannen in spe att bli det på riktigt trots att man börjat se bedrägeriet bakom den vackra retoriken? Här lämnar De heligas stad läsaren svaret skyldig.
Men låt inte de här anmärkningarna skymma det faktum att detta är en rungande läsvärd bok – medryckande, bildande, målande och ruskig. Jag uppskattar särskilt hur författaren inte väjer för sanningen om den brutalitet som regelmässigt måste till för att sätta stopp för det europeiska vansinnet när det väl etablerats – den vill vi inte gärna tänka på i efterhand, men den är förstås en viktig del av varför vansinnet helst ska kvävas i sin linda. Jag tycker också det är befriande att Sem-Sandberg här lägger sin dragning i tidigare romaner till metalitterär intellektualism om den dokumentära genrens problem och högtravande arkaiska språkdräkter (utöver vad som krävs för känslan av historisk autenticitet) åt sidan och rättframt levererar en skickligt berättad story. Det angelägna temat kräver inte mer än så.
