[251031] Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har levererat märkliga filmer tidigare, men Bugonia kan ta priset, både för det mest skruvade han gjort, men även det klart bästa.
Michelle Fuller är VD för ett stort läkemedelsbolag. Hon är driven, rik på såväl framgång som pengar, och ser, tack vare sin hälsosamma livsstil, ut att vara säkert tio år yngre än sin faktiska ålder. Teddy och hans kusin Don är två konspirationsteoretiker vars övertygelser inte ens kommer i närheten av en normal världsbild, och som inte hade kunnat framstå som mer paranoida om de så hade burit foliehattar. De kidnappar Michelle och låser in henne i sin källare, och när hon vaknar upp från sömnmedlet de gett henne presenterar Ted skälet till hennes bortrövande samt kravet för att hon ska frisläppas: han anklagar henne för att vara en utomjording vars ras har infiltrerat jorden, och han vill ha en audiens med hennes ledare för att få dem att sluta fördärva hans planet. Michelle försöker förklara att hon inte alls är en utomjording, men Teddy viker inte en tum, och ger henne fyra dagar att ge honom tillträde till hennes moderskepp.
Bugonia är utan tvekan Lanthimos till dags dato bästa film. Detta framgår redan i dess klockrena inledningssekvens, där Michelles livsstil kontrasteras med Teds och Dons: hon springer på löpband och lär sig självförsvar från en personlig tränare i sin dyra lyxvilla, Ted och Don gör några patetiska armhävningar i köket; Michelle följer en sund diet, Ted och Don trycker i sig halvfabrikat doppat i ketchup; Michelle tar kosttillskott, Ted och Don kombinerar mediciner för syften de inte utvecklats för. Det är lika svårt att inte imponeras av Michelle som det är att inte småflina åt Ted och Don, särskilt när de möts och deras världar (och världsbilder) kolliderar i en ontologisk frontalkrock.
En stor del av filmen utspelar sig i ovan nämnda källare, och även här imponerar Lanthimos i sin förmåga att hålla uppe spänningen och underhållningsvärdet. Dynamiken som uppstår mellan framförallt Ted och Michelle känns varierande, trots att handlingen strikt talat inte är det: mycket av filmen består av rena dialoger mellan dem. Handlingens utveckling är likväl intressant. Michelle varvar olika strategier för att försöka ta sig därifrån, och växlar mellan att fokusera på att förstå vidden av deras förvridna världsbild, att förklara för Ted och Don att de är helt knäppa och borde släppa henne innan polisen hittar dem, och att spela med så gott hon kan i deras vanföreställningar. Deras samtal varvas med konversationer enbart mellan Ted och Don, där vi som publik får ytterligare insikt i deras verklighetsfrånvända men likväl, på något plan, koherenta och komplexa teorier. Hur man avslutar en riktigt udda berättelse utan att det blir ett antiklimax, alternativt spårar ut helt och hållet, är en utmaning som Lanthimos själv inte alltid har lyckats med, men i Bugonia blir de sista scenerna en nästintill perfekt avslutning på en redan mycket bra film.
