[251104] Detta är den första biografin över Stig Claesson, signaturen Slas. Han producerade 84 böcker, läste sagor i radio och tv, illustrerade ett hundratal böcker till andra författare samt gjorde tusentals teckningar, målningar och collage.
Stig Claesson föddes den 2 juni 1928 och gick bort den 4 januari 2008 vid 79 års ålder. Han var både europé och ursvensk och var tidig med att berätta om landsbygdens avfolkning och om att naturen och dess invånare var något vi borde värna om. I romanerna ”Bönder”, ”Västgötalagret” och ”Vem älskar Yngve Frej?” skrev han om Sverige och dess folk. De skulle sedan följas av ett stort antal böcker där huvudtemat är relationen mellan landsbygd och stad.
Samtidigt som han var söderkis med Stockholm som bas så levde Stig Claesson emellanåt i Hultet nära Ulricehamn i Västergötland i en skomakarstuga som gått i arv.
Föräldrarna kom från Västergötland och när fadern Johns lanthandel gick omkull, flyttade han till Stockholm. Stigs mor Helena gjorde sammaledes, hon hade varit piga hos Johns bror. Hon och John flyttade ihop på Södermannagatan i Stockholm och gifte sig och tre år senare föddes sonen Stig.
Det var bistra och fattiga tider. Stig föddes under en depression som så småningom förvandlades till ett folkhem. När han var i fyraårsåldern flyttade familjen till Duvnäsgatan några kvarter bort. Familjen bestod även av systern Barbro, två år äldre än Stig och den ett år yngre systern Eivor. Fadern hade otur med sina anställningar, General Motors lades ner och han blev åter arbetslös. Han drabbades även av astma och blev liggande hemma i flera år. Till slut gick han och sålde korv på gatorna på söder. Familjen fick möjlighet flytta in i ett barnrikehus tack vare faderns sjukdom.
I dessa barnrikehus, som Per Anders Fogelström skrivit om, bodde folk i armod och fattigdom med löss och ohyra. Trångboddheten var hemsk. I synnerhet på östra Södermalm där Stig Claesson växte upp.
Stigs mamma vräktes från bostaden när fadern dog 1958. Hon blev förvirrad och flyttade tillbaka till sin far i Västergötland. På Hultet bodde hon i Stigs morfars lilla stuga tills hon gick bort 1963, fem år efter sin mans död.
Stig lärde sig att läsa och skriva tidigt men konversation blev hans starka sida, som han själv skrivit i en av sina böcker.
Stig möter Per Anders Fogelström i mycket unga år och Fogelström blir hans läromästare. ”Han talade ideligen om Fogelström och hans storhet” säger författaren Richard Swartz som lärde känna Stig på senare år. ”Han älskade honom och var full av beundran.”
För att hoppa framåt lite: I april 1946 fick Stig Claesson sin första novell ”Ens nästa är en underlig jävel” publicerad i skämttidningen Joker. Den tidningen lades ner men Stig skrev och ritade vidare under signaturen Slas denna period. Det var ett smeknamn han fått under uppväxten i barnrikehusen där barnen uttalade Claesson som Slasson när de läste på dörrarna.
Stig Claesson antogs till Konsthögskolan 1947 men innan de studierna började åkte han ut i ett krigshärjat Europa. Han hamnade i Jugoslavien via den kommunistiska ungdomsgrupp han var med i och byggde bl a järnväg mellan Samac och Sarajevo.
”Jag kan kalla mig en kommunistisk medlöpare. Men fan vet om jag tillåter någon annan att kalla mig det innan jag sagt mitt. Jag förbereder inte ett försvar för mitt eget handlande, vad jag förbereder är en redovisning av en europeisk tragedi” skriver han i inledningen av ”Det lyckliga Europa” (2001).
Han hade mycket insiktsfulla tankar om utvecklingen i forna Jugoslavien sedermera utifrån de erfarenheter han fick där som ung. Som Håkan Lahger skriver. ”Upplevelserna under resorna i Europa på 40-talet är ett öppet sår hos Stig Claesson”.
Resor ut i Europa gjorde Stig Claesson många. Inte minst till Paris som blev något av hans andra hemstad. Författaren Pär Rådström och han var där redan 1954. De båda fann varann men i boken ”Om vänskap funnes” berättas att de inte ville ses som vänner. Deras sätt att skriva lakoniskt och ironiskt liknade dock varann. Rådström var känd för att alltid låna pengar men inte alltid betala tillbaka.
Kvinnorna i Stig Claessons liv var många. Det står nånstans i denna tegelsten till biografi – nästan 500 sidor – att ”kvinnorna kom till honom, han behövde aldrig locka dem till sig” Många kvinnor fanns vid hans sida på alla resor han gjorde. Men hans vistelse i Kanada i slutet 50- och början av 60-talet resulterade i hans möte med kvinnan Taki, ”indianska” som det antogs att hon var (men förmodligen var hon av romsk härkomst) och sönerna Leif Dodi som föddes 1959 i november liksom hans bror Nils Taki året innan i Stockholm i september. Släkten där borta tyckte inte om Stig och tvingade fram ett faderskapstest som dock visade att Stig var sönernas far. En dotter, Sophie, föddes senare. Stig och Taki var gifta mellan 1958 och 1983. Taki stod ut med hans otroheter i alla år och skilsmässan kom som en befrielse för henne.
Denna bok är omfattande och det är inte alltid lätt att hitta understrykningarna jag gjort i den.
”Hans prosa befinner sig ofta i gränslandet mellan autofiktion och fiktion” står det på ett ställe. Och för den stora allmänheten är han väl mest känd för tv-pjäserna ”Vem älskar Yngve Frej?” från 1971 och ”På palmblad och rosor” från 1976, båda med Janne ”Loffe” Carlsson i bärande roller.
I många år skrev Slas kåserier i Aftonbladet och i fackförbundstidningar. Därtill romaner och novellsamlingar till vilka han själv tecknade illustrationer. Målade av vänner och kändisar gjorde han också. Och kännetecknande för alla hans arbeten var att det gick så fort. På tre veckor kunde han skriva en roman – som dock var av kortformat för det mesta – och på mindre än en timme kunde en målning vara klar.
Stig Claesson var oerhört produktiv men vad gäller hans privatliv fanns ett stort problem; alkoholen! Han togs regelbundet in på Sophiahemmet i Stockholm på avgiftning och i läkaren Tor von Schreeb hade han en trofast vän som försåg honom med lugnande mediciner, sömntabletter och ibland till och med starköl. Inför de kvinnor han levde med försökte han smyga med att han drack men de upptäckte det ändå. Dock kunde han hålla sig nykter i rätt långa perioder när han arbetade och skrev, som ena sonen säger på ett ställe: ”När jag hörde att maskinen knattrade då visste jag att han var nykter.”
Sista halvan av boken indelas i kronologiska årtal från 1971 och framåt. Viktigt att komma ihåg är att Slas (som han för övrigt inte gillade att bli kallad eller kalla sig, han använde ofta utländska kända skådisars namn som undertecknande i brev han skrev!) fick flera priser för sitt skrivande, bl a Svenska Dagbladets litteraturpris (1968), De nios stora pris (1970), Litteraturfrämjandets stora pris (1976) och Selma Lagerlöfs litteraturpris (1994) samt några fler. Att inte förglömma: hur omtyckt han var av många oss läsare med sin egensinniga prosa och kåseriform.
Stig Claessons sista år var en alkoholtyngd misär i en stuga på landet. Han fraktades mellan olika cancerkliniker, hjälpt endast av sina barn.
Slas skrev aldrig om djupa känslor och heller inte om politik. Som vännen Niklas Rådström säger:
”Nej, han skriver inte om aktuella saker och det är lite märkligt. Han skriver politiskt bara om det är politisk historia. Hans åsikter formades när han var väldigt ung utifrån klassbakgrund och utifrån de tidiga europeiska resorna.”
Richard Schwartz är inne på samma linje som Rådström vad gäller Stig Claessons intresse för dagspolitiska skeenden.
”Sånt intresserade honom inte. Han är ingen krönikör, ingen dokumentarist. Sånt finns inte hos honom. Det är situationen i sig som intresserar honom, han redogör inte för ett större skeende. ”
Den här boken är intressant läsning inte minst för oss som älskar Slas. Den är ett ambitiöst arbete men kanske lite väl omfattande. Man får veta stort sett allt Stig Claesson gjorde år för år. Det hade nog gått att förbigå vissa saker och vinkla mer på annat.
