[251205] Hur var folk klädda på vikingatiden? Vad pratade de om och vilken mat tillreddes över elden? Det frågar sig Roger Lindegren i “Vikingatidens mat och dryck – Överlevnad och överflöd i okristen tid”. Och han gör sitt bästa för att ge uttömmande svar.
Lätt och ledigt målar han upp en färgstark bild av livet under 800- och 900-talet. Han låter oss titta in i dåtidens långhus, där den osande och centralt placerade eldstaden användes för uppvärmning, matlagning och som ljuskälla. Det fanns inga fönster.
Vad serverades det då för slags föda? För att beskriva detta utgår Lindegren pedagogiskt från vårt nutida kök och plockar bort vad som inte fanns där. Det mest påtagliga är frånvaron av potatis, men saknades gjorde även allt ifrån majs, tomater och ris till kaffe, kål och havregryn. Dagens frukost påminner dock fortfarande om vikingatidens!
Han berättar om hur och när nämnda matvaror senare kom till Europa och våra breddgrader. Kanske fick nordmännen ändå uppleva socker och bananer under sina långresor, samt smaksättare som kanel, ingefära och svartpeppar. Man fraktade dock inte med sig kryddor hem utan prioriterade silver.
Författaren skildrar medryckande vikingatidens rika jordbruk och djurhållning. Han redogör för framställningen av mejeriprodukter och går igenom konserveringsmetoder som rökning, torkning och saltning. För att klara sig över vintern var emellertid den bästa överlevnadsstrategin att lägga på sig rejält med hull under hösten.
Men hur kommer det sig att Roger Lindegren kan beskriva allt detta? Som han poängterar existerar det visserligen ett gigantiskt material, i de isländska så kallade sagorna, men de innehåller knappt några beskrivningar av hur man bodde, åt och klädde sig. Det fanns liksom ingen anledning att berätta om den alldagliga vardagen.
Lindegren är fil dr i kemi och har undervisat i nutrition samt om vikingatidens mat och dryck. Han har ett brinnande intresse för perioden och det finns ingen anledning att betvivla att han vet vad han talar om även om det inte finns någon källförteckning. Förutom ett fåtal hänvisningar saknar “Vikingatidens mat och dryck” nämligen källor. Det är en brist.
Drygt halvvägs in i boken lotsas vi in i ämnen som korn och jäsning. Och då är ölbryggning förstås inte långt borta. Något vin dracks inte i Norden vid denna tid och ännu fanns ingen kunskap om spritdestillation. Men maltdrycken fyllde en viktig funktion som inte handlade om berusning.
Att mala mjöl till bröd var ett oerhört tungt arbete med de handkvarnar som användes. Betydligt mer energieffektivt var att lägga kornen i blöt, få dem att börja gro och på så sätt göra näringen mer tillgänglig. Då fick man fram malt, grunden för öltillverkning.
Och öl var ett sätt att konservera säd, tack vare alkoholens bakteriedödande egenskaper. Eftersom vinterns sädesförråd troligtvis förvarades i trätunnor och lerkrukor, som var mottagliga för fukt- och mögel, gällde det att sprida riskerna.
Lindegren gör en utförlig genomgång av bryggningsprocessen. Den är liksom övriga avsnitt illustrerad med ett tämligen sparsmakat antal fotografier som rör de olika ämnena. Medan texten lever känns bilderna ofta döda och dras överlag med rödstick, samtidigt som papperskvaliteten är i glansigaste laget. Och omslaget? Det är skrikigt eldrött och ser tillsammans med det yxiga typsnittet billigt ut. Tur då att innehållet är betydligt mer tilltalande.
Hur bryggdes då öl under vikingatiden? Enligt författaren användes laggkärl av trä i form av större eller mindre baljor, eller spannar om en ringa mängd öl skulle framställas. Järn var ett dyrt material och tillräckligt stora grytor fanns inte på gården.
Så istället för att höja mäskens temperatur genom att elda under en gryta la man försiktigt ned heta stenar, som hade värmts intill elden. När idealtemperaturen var uppnådd räckte det med en liten sten då och då för att hålla vätskan kokande. Jämfört med dagens noggranna bryggningsmetoder lär ölen ha uppvisat en stor bredd i smaker och egenskaper, både från gård till gård och under årstiderna.
Eftersom humle var okänt för vikingatidens bryggerskor användes andra växter för att skapa beska. En av de mest lättåtkomliga var troligen pors, som sannolikt kokades separat för att man bättre skulle kunna kontrollera processen. Därefter tillsattes porsextraktet till det jäsande eller färdiga ölet.
Drycken förvarades sedan i trätunnor. Sådana var inte helt tättslutande och mängden bubblor och skum minskade över tid. Nordborna kunde troligtvis njuta av ett någorlunda livligt öl under några få veckor. Med tiden lär det även ha oxiderat.
Alkoholdrycker som i ännu högre grad än öl brukar förknippas med vikingar är mjöd och mölska. Fast de var lyxvaror. Honung var det viktigaste riktigt söta livsmedlet men bikuporna gav låg avkastning. Eftersom bina behövde honung för att klara sig igenom vintern kunde man bara ta en begränsad mängd. Det var inte bara att tillföra sockerlösning som i dag. Socker fanns inte.
Medan mölska är ett honungsöl jäser mjöd på enbart honung och vatten. Mjöd var arbetsbesparande och extremt eftertraktat – en verklig gudadryck. Det som man i allmänhet fick hålla till godo med var vanligt kornöl. Kort sagt var 800-talet ingenting för gottegrisar.
“Vikingatidens mat och dryck – Överlevnad och överflöd i okristen tid” avslutas med en inlevelsefull beskrivning av hur det kunde se ut i tidsålderns långhus. När det skulle ätas satt man antagligen kring eldstaden, på skinn utlagda på golvet. Det fanns ingen plats för pallar eller bänkar. Kanske hade man sin mat och dryck på en bräda, som plockades undan efter måltiden.
Roger Lindegren har skrivit en intressant och medryckande bok. Den hade fått en större tyngd genom en källförteckning men är i allra högsta grad läsvärd.
