[251218] Linklater levererar en hyllning till en svunnen tid, i en autentisk förpackning.
Det är något märkligt med filmer om filminspelningar, i synnerhet när man gör en spelfilm om dem istället för en dokumentär. Hela berättelsen handlar om tillkomsten av en annan berättelse, som man inte ens får se, utan förväntas vara bekant med sedan tidigare. Lite som att gå på restaurang för att se kocken laga maten, men sedan inte få smaka på den, då man förväntas redan ha gjort det. Det väcker osökt frågan om varför man inte ser originalet istället, särskilt då det handlar om en hyllad klassiker, som i detta fall Till sista andetaget.
Vad gäller Nouvelle Vague är nog svaret på den frågan ”för att man sällan ser en sådan kärleksförklaring till film.” Filmens regissör, Richard Linklater, har tidigare bland annat gjort olika typer av coming of age-filmer: Dazed and Confused och dess andliga uppföljare Everybody Wants Some!! handlar om tonåringar på 70-talet, Before-trilogin skildrar en romans som utvecklas och sträcker sig över flera år, och Boyhood handlar nästan lika mycket om skådespelarnas egen uppväxt som rollfigurernas, då samma personer spelades in med flera års mellanrum. Nouvelle Vague är även den en romantisk bild av svunna tider och mognad, i detta fall filmens. Den utspelar sig under början av Franska Nya Vågen, och börjar med att en ung Jean-Luc Godard beklagar sig över att alla andra cineaster han känner har gjort egna filmer, men inte han själv. När han äntligen får möjlighet att göra sin egen film börjar det dåligt, fortsätter lika dåligt och slutar inte så mycket bättre. Godard låter skådespelarna få veta sina repliker i sista minuten så de inte hinner öva, sminkösen får inte göra mer än agera moraliskt stöd, och skriptan blir utskälld när hon ser till att saker står på rätt plats så att kontinuiteten bevaras. För att göra saken värre spelar de bara in så länge Godard har inspiration, vilket brukar bli max två timmar om dagen. När filmen väl ska klippas suckar klipparna uppgivet över Godards vision. Ingen tror på projektet utom Godard själv (och publiken förstås, som vet mycket väl hur det gick sedan).
Hela filmen genomsyras av Linklaters vördnad för, och kärlek till, filmen och dess historia. Nouvelle Vague är sprängfylld med (på den tiden) kända filmpersonligheter, den är filmad i svartvitt i ett gammalt, mer fyrkantigt bildformat, och för att verkligen garantera att det känns autentiskt har hela manuset översatts till franska; antalet repliker på engelska kan räknas på ena handens fingrar. Svaret på frågan om det är en film värd att se är utan tvekan jakande. Med tanke på att samtliga av de ovan nämnda stilgreppen brukar skrämma bort genomsnittliga, moderna biobesökare så är en mer relevant fråga hur många som faktiskt kommer se den. Man får hoppas att Linklater överraskar sin omvärld på samma sätt som Godard gjorde.
